Aftonbladet – 25 januari 1849, sida 3

att iakttaga, ej blifvit sviken. Vi bifoga denna reservation, emedan hr Walins helsotillstånd vid nämnde tillfälle ej medgaf att med ledning af hans prestationer något närmare bestämma den artistiska ståndpunkt han för närvarande intager. Hr W. har nemligen alltsedan sin hemkomst varit opasslig och på sjelfva soirdagen blifvit hemsökt af en frossparoxysm, bvilken svårligen lärer tillåta att sjunga con amore. Hvad man icke dessmindre kunde finna, var att hr W:s i sig sjelf vackra och klangfulla stämma betydligen vunnit i styrka och konsistens, i jemn och mera afgjord timbre. Äfven har tonbildningen blifvit mera ren och korrekt, samt gränstonerna erhållit ökad utbildning jemte ett utvidgadt omfång. Tillika synes hr W. hafva vunnit mera säkerhet i registrens sammanbindande, och hvad som i detta afseende stundom ej lyckades denna afton, bör utan tvifvel tillskrifvas hans indisposition för tillfället. Hr Walin uppträdde med en aria af Clapison, och torde man böra förklara valet af en så föga spirituel komposition genom konsertgifvarens afsigt att visa hvad han i tekniskt hänseende vunnit. Äfven förekom cen ganska effektfull duett ur Rossinis Semiramis, hvaruti m:ll Julie Berwald med mycken färdighet sjöng sopranpartiet; vidare den berömda duetten för mansröster ur Jessonda, hvaruti tenorstämman utfördes af hr Strandberg med känsla och god disposition; och slutligen sjöng hr W. vid pianot 3 romanser, nemligen Ungeduld af Schubert — en bekant genialisk komposition — hr Lindblads vackra sång Varningen samt en romans af hr Josephson. Af hr Sack hörde man en violoncellfantasi af Lee, utförd med en utsökt smak och finess; och af hr dAubert violinvariationer af Panofka, dem han föredrog med mycken konstfärdighet. Den lika vackra som svåra qvartetten ur Rossinis Stabat Mater utfördes med mycken talang af m:llerna Berwald och Fundin, hrr Gänther och Haglund, samt gjorde en särdeles god effekt. Aftonens glanspunkt var emedlertid Mozarts förträffliga violinqvintett, C-dur, som af hrr Randel, Elvers, dAubert, Meyer och Sack gafs med utmärkt ensemble och i den mest rena musikaliska anda; särskildt böra vi nämna Altsolot i Andantet, som af hr dAubert utfördes på ett ypperligt sätt. Då artister, sådane som de ifrågavarande, utförde pjesen, behöfver det ej sägas, att den gafs fullständig och odelad. —U—