Aftonbladet – 25 januari 1849, sida 1

STIPE TDBRIA. 7 SAARUSAES TAGS BEA a Bee URSERIDTERTNTU (CNSER emoitagas i förstnämnde K.ntor. Erdelnjog kl som kan öfverföra i folkets sinnen den öfverjtygelsen, att det regeras för sina bästa intressen och med sitt eget fulla och fria samtycke Det är folkets sak att bedöma, huruvida det, med allt hvad man hittills skrutit om indragningar och sparsamhet, för närvarande har en regering, sådan som nyss nämndes (nej! nej!). Han bad härvid få anmärka såsom något vigtigt, att om nationen ännu icke kunnat erhålla en sådan styrelse, så härrörde detta icke af brist på bemödanden hos några af representanterna. Hr Hume hade länge systematiskt och ihärdigt yrkat inskränkning i de allmänna utgifterna. Under 40 års tid hade denne utmärkte ledamot varit outtröttlig i underhuset, under och utom sessionen yrkat på hushållning och framlagt de stora: missbruk, hvilka ega rum i landets financiella system. Under de sednare åren hade hr Hume också blifvit understödd af män, föga mindre utmärkta än han sjelf, men som drefvos af liberala och upplysta statsmannaåsigter. Men hvilket resultat hade väl häraf vunnits? Långt ifrån att dagens regeringar dragit nytta af de lexor, som blifvit dem förelästa; långt ifrån att man vunnit någon hushållning eller indragning, så fann man, om utgifterna för armeen och flottan för år 1848 jemfördes med dem för 1835, att i stället för inskränkning hade kommit en tillvext i budgeten af nära 10 millioner p. st. (120 millioner rdr bko). — (Rop af: Det är skam!,) Låt det också ihågkommas, att de förflutna åren varit en tid af djup fred, att vi åtnjutit dess s. k. välsignelser, snart under en mansålder, och likväl under samma tid betydligt ökat kostnaderna för vår regering. Folket i detta land kunde med rättvisa klaga att det nedtrycktes af skatter, och att landets krafter icke kunde bestå under denna börda. Hvar skall då botemedlet sökas? Han bekände att han icke kunde se något förnuftigare sätt att gå till väga för det första, än att folket gör sina röster hörda i den nationella rådplägningen genom ditskickande af personer, som representera folkets känslor. Han hade talat om landsoch sjöförsvarskostnaderna, såsom uppgående till ett belopp af 10 millioner mera nu än 1835. Hvad borde man sluta häraf? Jo, att de måste inskränkas (allmänna bifallsrop). England, sade han, har ingen fiende att frukta, ifrån den ena ändan af verlden till den andra; — (nytt bifall) — och hvarföre skall man å underhålla en ofantlig krigsstyrka, blott för att vänta på en sådan? De flesta nationer hafva för mycket att göra hemma, för att tänka på krig. Amerikanerne använda också sin tid bättre. De sköta utvecklingen af sina sociala, kommerciella och politiska affärer. Ibland de europeiska makterna finnes ingen som eger medlen att anfalla England, om de också hade böjelsen dertill; emedan de hafva tillräckligt bekymmer för att hålla sakerna vid marginalen hemma. Tal. ingick härefter i en undersökning, huruvida en stor armå och flotta behöfdes, för att hålla kolonierna i tukt, och visade att de bästa kolonierna äro de, som förvalta sina egna affärer. Allt hvad kolonierna behöfva från moderlandet för att uppblomstra, är att de må lemnas i fred, och att man icke må försöka på ett afstånd af ett eller flera tusen mil att lagstifta för behofver, som man icke kan uppskatta, och förordna om saker, som man icke förstår. Låt kolonierna utvälja sina egna regeringar och sjelfva lagstifta för egen räkning. Om de behöfva biskopar, så låt dem sjelfva välja sådana och jemväl betala dem. Tal. visade härefter, att England hade sin mest blomstrande handel och trafik med Förenta Staterna, hvilka icke kosta någonting, och fortfor: Men att låta kolonierna välja sin egen regering och förvalta sina egna angelägenheter mötes af det vigtiga hindret, att det icke skulle öfverensstämma med fördelen för en viss klass här hemma i landet. (Hör! hör! och skratt). Det finnes, mente tal., ibland oss en viss klass, som man allmänt anser hafva stora anlag för att framalstra och uppföda guvernörer, öfverdomare och biskopar, samt stora militärgenier, precist passande för koloniernas höga embeten och dertill hörande stora löner (Al mänt bifall och skratt); och derföre vore det icke önskvärdt att förlora förmånen att utskicka dem, så snart sådana sysslor blifva lediga. Sir William Molesworth hade mycket talangfullt framställt dessa missbruk, och bevisat, att omkring 4 millioner om året onödigtvis betalades till kolonierna af moderlandet. Hela omsättningen af varuhandeln med kolonierna utgör omkring 20 millioner , så att häraf visar sig det resultatet, att s:del af allt varuvärdet måste betalas i taxor, och detta allt blott för det aristokratiens söner skola väl födas på det allmännas bekostnad. Men dessa taxor voro icke det enda, som betaltes för kolonierna; flera andra funnos äfven, som icke syntes i reda penningar, såsom differentialtullar, hvilka fördyra frakterna, m. m. Afven borde man ihågkomma, att hvar och en, som förtär kaffe och socker, betalar en Ilryg proportion af en onödig kostnad för ko-l onierna, genom det högre pris man måstel erlägga för dessa varor, än hvad de kunde fås! imsmee——XTENEEEEERE—E— Vr VR TRE TTT TN