Aftonbladet – 24 januari 1849, sida 3

JUNBIUUY OC UC KTATIKTIilgd) UCI STACKATS Tf ABT fick uppbära så väl af värdinnan, fru Sara sjelf, som af hennes kunder, måste kännas så mycket djupare då vistandet i pensionen stärkt den unga flickans naturliga finkänslighet. Fanny har vacker röst; en okänd beskyddare (den som egentligen bekostat hennes uppfostran) har sagt att hon skall bildas till en stor sångerska. Fanny tror det så gerna; hon vill flacka omkring verlden för att sjunga ihop guld, mycket guld, åt sin vän Herrman. Han håller på att måla en madonna med Fannys anletsdrag ... De båda unga hålla så innerligt af hvarandra. Man finner snart att Fannys föregifne beskyddare icke är annat än en eländig förförare. Ofverste Melcher är en man, som under skenet af dygd fört ett syndigt lif; han ger ut filantropiska afhandlingar och uppgör planer till menniskors förderf; han bär en mask af gudlighet, under det i sjelfva verket intet är heligt för hans hjertlösa egoism. I den skönaste motsats till denna vidriga karakter framstår öfverstens maka, grefvinnan Leonora. Denna olyckliga dam hade såsom ung flicka begått en oförsigtighet, ett felsteg... hon hade ingått ett hemligt giftermål, ett giftermål, hvarvid vigseln förrättats utan lysning och af en improviserad prest. Innan det! hann formenligt afslutas hade de båda älskande blifvit våldsamt skilda från hvarandra; bruden återfördes till sin far, hennes älskare gick i landsflykt för ett subordinationsbrott ... Leonora hade sedan blifvit tvingad att gifva sin hand åt öfverste Melcher, för hvilken detta j parti var en bonne fortune. Han hade aldrig älskat sin hustru, men fann ett grymt nöje i, att plåga henne genom anspelningar på hennes förra förbindelse; sannolikt var det han, som satt i omlopp dunkla rykten om henne, så att den arma grefvinnan fann sig omgärdad af förtal och smädelser på alla sidor. Hon satte häremot sin stolthet och visade sig för verlden med högburet hufvud; sin ånger, sin sorg och sina tårar gömde hon för ensligheten. Verlden, som blott ser hvad för ögonen är, tänkte ingenting annat än godt om öfversten, men sade allt ondt om grefvinnan. Efter många, långa, sorgliga år får grefvinnan Leonora smaka den sällheten att trycka en son till sitt hjerta; det är Herrman, frukten af hennes fordna förbindelse. Den medgörlige. gubben Berthel kunde icke längre bevara hemligheten, då modren bestormade honom med gråt och böner. Ifrån denna stund följer grefvinnan med ängslig ömhet alla sin sons steg. Hon förledes af denna ömhet till en äfventyrlig promenad under en folkfest i Humlegården, der äfven hennes man befinner sig i begrepp att låta enlevera Fanny. Grefvinnans närvaro der har åtminstone det goda med sig att Fanny blir. räddad från den fara, som hotar henne; men derjemte har grefvinnan svårt komprometterat sig sjelf, då hon blifvit sedd tillsammans med sin son, hvilken öfversten antager för hennes älskare. Vid detta tillfälle gör öfversten för öfrigt ingen annan olycka än att hans ekipage rullar öfver en tiggerska vid porten; tiggerskan krossas under vagnshjulen... Hon hade en gång varit hans älskarinna! Öfverstens lynne lider af dessa motgångar och förargelser; han inlåter sig i ett samtal om samvetel Med sin kammartjenare. Vid laIkejernas smicker tröstar han sig emedlertid lätt nog öfver sina vidrigheter. Snart visar sig för honom en utsigt till ny njutning — hämdens njutning; en gammal fiende kommer och öfverlemnar sig sjelf i hans händer. Det är neml. grefvinnans fordne älskare, Rudolf von Wuldt, som återkommer från Amerika, för att än en gång se sin ungdoms brud. Ian får se henne — det är en rörande scen; hon anförtror åt honom i afskedsstunden deras son och fadren trycker honom till sitt brustna hjerta, vid hvilket ynglingen skall hemta näring och trifvas som den unga eken i den brustna klippans famn, ... Men då der visar sig en möjlighet att frigöra Leonora från de band, som fästa henne vid hennes ovärdige make, infinner sig v. Wuldt på en stor bal hos öfversten, och tänker der tvinga denne till skriftligt erkännande af ett brott (tvegifte), hvarför öfversten med skäl misstänkes. För att gifva eftertryck åt sitt yrkande, hotar v. I Wuldt öfversten med en pistol, men den uslingen -passar på tillfälle att sjelf afbränna skotItet och anklagar sedan v. Wuldt för mordförsök. v. Wuldt blir gripen och bortförd, men Ihoppar i strömmen för att dö hellre än blifva vanärad; man erfar sedan, i förtroende, att han blifvit lyckligt räddad på sitt fartyg. Herrman hade valt en annan, men lika olycklig utväg för att befria sin mor. Han visste att i hennes gömmor funnos bevis derpå att öfversten firat sitt bröllop med grefvinnan några dagar innan hans första öfvergifna hustru dog. Herrman, förklädd till domestik, blandar sig med den öfriga betjeninIgen på balen; i ett ögonblick, då han är ensam i sin mors rum, söker -han i en af henJnes byrålådor efter de fatala papperen. Han blir öfverraskad i detsamma och fasttagen som Itjuf. Skenet är mycket emot honom; ty juvelskrinet, som innehöll de dyrbara dokumenterna, saknas. Det hade nyss förut blifvit tillgripet af en skurk till kammartjenare (om hvilken vi talat så litet som möjligt af undseende för öfverstens syster, fröken Beata, hvars son han är). Men den ärlige Mathias Berthel, som en gång förut hade räddat detta skrin lur rofgiriga klor, skaffar det äfven nu till rätta; det öppnas och befinnes innehålla alla Imöjliga bevis — äfven derom att Fanny, den öfversten hade utkorat till sin älskarinna, är ;Ihans dotter. I detta ögonblick, då den brottslige står blottad, slagen och skamfull, öfverJlemnar man honom en preussisk orden för ädla Igerningar. Det är en lycklig effektscen, erinIrande om den i Schillers Wallenstein, då Picran eo: -— —A -—— PA CN AA nr Of B— Ir br u KA EA hg —fr (JA OM AD -— 2 nm mm mm MÅ FA AD —r— AN br VR KK KR BR VBR fn OA fr JA Ö-— — — -— KA OA rr RS ke LA PD TA KA — -— AR KK Fr DD . I j-— br— AN -— KN lr rr — mm —mm oh AA a —