Aftonbladet – 24 januari 1849, sida 2

barnet. I sanning: sadana tUder paminna inlust om den neapolitanska och spanska period, då Bourbonerne återkommo med hela den hyggliga ipparaten af deras inqvisition! Jag drager icke betänkande, att inför hela Tyskland från denna tribun högtidligt förklara, att den preussiska lomarekåren, genom sina tacksägelseadresser och förföljensen mot sina medbröder, har gjort sig skyldig till en skymflig servilism händische Kriecherei). (Stormande afbrott från lera sidor af huset; från yttersta högra sidan manas till ordning.) Presidenten -Beseler: Jag skall icke kalla talaren till ordning. Man må döma öfver hans yttrande huru man behagar, men det gifver ingen anledning till disciplinärt förfarande från presidentens sida. (Högljudd bifall). Simon fortsätter: De herrar, som önska se mig kallad till ordning, beder jag besinna? att domstolarnes oberoende är ett folks yppersta palladium, som måste hållas heligt, måste med sista blodsdroppen värnas, skulle än allt annat falla i spillror. Domrarne få blott lyssna till lag och rätt, men derbredvid ej hafva några afgudar åt hvilka de hembära sina offer. Ty om reaktionen skulle djerfvas tränga så djupt till samhällslifve s hjerta, med den frihetsmördande stiletten, att den angriper rältsbeståndet, då uppenbarar den sig i sin förhatligaste gestalt, och bevisar alt regeringen redan angripit rältsförfattningens grundvalar. (Här afbrytes talaren af en så långvarig och stormande bifallsstorm, från venstern och gallerierna, att: han måste göra några minuters uppehåll. Sedan bifallsropet tystnat, fortsätter talaren:) Mina herrar! Jag häfver icke uteslutande all skuld på denna församling, ty ett folk, hvars vilja under århundradens lopp obemärkt uppgått i dess furstars historia, uppsvingar sig ej på några månader till frihet. Men vi, dess deputerade, må icke fördraga att rättsideen försvagas; och det anstår oss illa att sänka frihetens baner, som af folket blifvit oss anförtrodt; nej, låtom oss höja det med oförskräckt tillförsigt, samt till och med om ett fall skulle förestå, sluta oss trofast kring detsamma! Oss tillkommer det att med oförtäckta ord uttala den bedröfliga sanningen: att Berlinerförsamlingens upplösning samt oktrojerandet af en karta är en rättskränkning och att denna rättskränkning ännu fortfar. Härtill syftar min motion; jag rekommenderar densamma alltså hos församlingen till antagande. (Talaren lemnar tribunen under en lårgvarig döfvande bifallsstorm, efter att hafva öfver en timma hållit församlingens intresse i den lifligaste spänning). Om likväl, oaktadt det bifall hvarmed Simons tal emottogs, man vid voteringen kom till det resultat, att alls intet beslut skulle för tillfället fattas, utan Raveaux förslag: att låta saken tills vidare hvila, antagas, så har dock detta resultat andra skäl än församlingens öfvertyge!se rörande rätlsåsigterna uti dezxna fråga. De frågor, som nu sysselsätta riksförsamlingen, sammanhänga alla mer eller mindre med frågsn om tyskt riks-öfverhufvud, och många af de deputerade, som arbeta. på att ställa Preussen i spetsen för Tyskland, röstade af sådan anledning emol ett för Preussen i så hög grad misshagligt förslag, för att icke än mera inveckla och förvärra den redan förut nog tvistiga frågan om riksöfverhufvud. På detta sätt har nationalförsamlingen beklagligtvis kommit derhän, att hon, alldeles som den gamla förbundsdagen, beslutat: atl besluta ingenting, och detta just i en sak på hvars afgörande ligger så ofantligt mycken vigt, just i närvärande ögonblick, då reaktionens öfvermod hotar bryta folkrättens) heligaste skrankor! Hannover har afgifvit en kabinettsskrifvelse, i fråga om sin stäl. ning till centralmakten. Läsaren torde erinra sig af hvad förut härom vart meddeladt, att nämnde regerings första not var affattad i särdeles dunkla och mystiska ordalag, hvilket gaf anledning till ett skarpt beslut af riksförsamlin en, hvarigencm uppmaning afgafs till Hannover, att ofördröjligen och utan förbehåll erkänna riksförsamlingen. Nu hafva de förändrade utsigterna i Tyskland och riksförsamlingens sjunkna anseende haft till föld elt positivare språk från IHannovers sida, och dess regering förbehåller sig kort och godt de hannoverska ständernas erkännande af riksförsamlingens beslut, innan de af regeringen kunna erkännas såsom lag. Men icke blott i Hannover, utan jemväl i Bäjern, samt, såsom det vill synas, äfven i Sachsen, röja sig starka symtomer till söndringslusta. Furstarne sjelfva vilja nemligen ej höra talas om ett Tyskland såsom enhetsstat, emedan de genom em sådan organisation skulle förlora ansenligt af sitt inflytande. De vija hädanefter som hittills behålla sin gamla suveränitet. Den österrikiska politiken har på sednare tider åter visat sin gamla ökända baksluga politik, hvarigenom frihetens sanna vänner en längre tid bbfvit på ett slipadt sätt dragna vid näsan. Man hade verkligen bedrifvit spelet så skickligt, att demokraterna trodde Osterrike mena ärligt, och hoppades för Fysklands enhet vinna det tyska Osterrike, samt såmedelst ställa en motvigt emot det vådliga öfvertaget af den preussiska hegemonien. Ja, man hade lyckats drifva förbländningen så långt, att sådana klyftor, som, genom bombarderingen af Wien, den visade missaktningen mot rikskommissarierna, samt Robert Blums mord, blifvit öppnade mellan .kabinetten i Frankfurt och Olmätz, icke ansågos oöfverstigliga. . Under sådana omständigheter äro tilldragelserna i Berlin dubbelt att beklaga. Det skall blifva framtiden förbehållet att afslöja de hemliga trådar, som ledt ränkspel t i Berlin; framtiden skall afgöra hvem som der varit förföraren och den förförde. Men händelsernas inre sammanhang ligger redan nu i temligen öppen dager, och om man ej gl mt huru, sedan en menniskoålder tillbeka, det blilvit för preussiska regeringen en vana atl laga den Metternichska politiken till förebild, sami haarken söra eller låta något utan denne grå