Aftonbladet – 24 januari 1849, sida 1

MUST AA RA IR VBEAEe OSAR PEN Upsala Onsdagar och Lördagar samma tid. ne AN RR ARABERNA DISKUSSION I FRANSKA NATIONALFÖRSAMLINGEN OM ITALIENSKA FRÅGAN M. M. I franska national-församlingens session d. 9 Jan. förekommo hr Baunes interpellationer rörande utrikesaffärerna, isynnerhet ttalienska frågan, hvarvid diskussionens innehåll visar sig nog märkvärdigt att förtjena till större delen här reproduceras. : Hr Baune yttrade, efter en kort inledning: ,Februarirevolutionen har proklamerat frisinnade grundsatser; man måste få veta om dessa grundsatser skola vinna tillämpning. Vi kunde begripa de förrige ministrarnes tillbakadragsamhet; det var naturligt unden det provisoriska tillståndet, hvari man befann sig; och för att göra bestämda frågor, måste man vänta tills den konstitutionella. makten blifvit:slutligen upprättad. Det provisoriska tillståndet har nu upphört. Fem millioner röster hafva kallat kejsarens brorson till republikens president. (Uthållande buller.) I dag vill nationalförsamlingen veta, om den nya styrelsens uppförande skall visa sig värdigt Frankrike och republiken. (Bifall.) Jag, för min del, har afvaktat utrikesministerns förklaringar. Han har hitintills iakttagit tystnad; jag ber er derföre tillåta mig göra en snabb skildring af ställningen. (Tala! Tala!) Jag skall till en början fråga ministern om, då en demokratisk minister tillsatts i Piemont; om, då Lombardiet, Toscana och de romerska provinserna vilja återställa det italienska fäderneslandet i sin enhet; om, slutligen, efter Radetskys rån och mord; om, frågar jag, vid alla dessa faktiska förhållanden, ministeren fortfar i sina bemedlingsförsök? För min del förklarar jag, att detta i mina ögon ej ser ut som en åtgärd på allvar; det är icke annat än ett medel att vinna tiden: att underhålla status quo, ända tills man djerft kan resa sig mot sjelfva revolutionens grundsatts. Förgäfves har man valt Brässel till ort för konferenserna; förgäfves har man i hr de Tocquevilles ställe utsett en ny plenipotentiär: bemedlingen skall i alla fall ej ega rum, och Österrike förklarar högt, att det icke erkänner den. Huru skulle också i sjelfva verket Österrike, i denna stund segerherre öfver insurrektionerna i sina provinser, nu erkänna en bemedling, som det förkastade då det var besegradt? (Rörelse och bifall). Det är begripligt, att så länge republiken ej stod ensam, afsöndrad från Europa, kunde man tänka på bemedling; men nu är detta blott ett fåfängt och onyttigt försök. Hvaruti vestår för närvarande det egentliga rörelseelenentet för den politik, som framför allt bör sysselsätta Frankrike? Italienska frågan, Lomvardiets oberognde, och Siciliens, hvilket äfven fkastat oket — detta utgör ämnen af vigt för ss. Nåväl! England, hvaråt vi räckt handen ör att biträda i bemedlingsarbetet, har ej i Italien några intressen, gemensamma med våra. Tvärtom, de äro motsatta dem vi hafva att örsvara, och det är icke med England j skoen komma till lösning af svårigheterna, — I värvarande ställning är det angeläget, att wvi å veta om j ären beredVillige att sätta natioalförsamlingens beslut: i verket? vi måste veta m den arme j sammandragit — denna-armåe ull af otålighet att få komma i verksamhet — kall svara på det nedblodade och af barbaer ödelagda Italiens appell? (rörelse — bra! anska bra!) Slutligen måste vi också veta, m j fortfaren i drömmen om denna hädanfter onödiga bemedling?— Vid sidan af lenna allmänna politiska reflexion rörande talien, ställa sig dessutom några särskilda umnen. Talaren öfvertgår nu fill den frågan, huruvida, sedan påfven lemmnat sina stater och, i tället att emottaga bjudningen att komma till rankrihke, begifvit sig till en konung, i histoen endast känd för de massakrer han anställt i ina egna städer, Frankrikes utrikes minister har veslutit att af nationalförsamlingen begära melel för att motsätta sig Österrikes undertrycande af de romerska staterna? (bifall.) TLikaedes interpellerar han ministern rörande Sivilien. På alla dessa frågor — säger han begär jag i mensklighetens och Franska ärans 1iamn bestämda svar. — Derefter öffergår den