Jag vågar försäkra ers durchlaucht... inföll Bern hard allvarsamt . .. att herr Iwo von Nurens fäktar rätt brav Prinsen fixerade honom... Ja så! Ah ja! Väl möjligt! ... Annu en gång, herr Iwo! om hans durchlaucht tillåter? Med all sin påflugenhet vågade dock icke Iwo åter taga floretten... Hon läste ett bestämdt ogillande i Fre driks miner, och föregaf sig vara trött. Dittmar gaf Iwo en kommission att uträtta, och knap past hade denne lemnat rummet, innan geheimerådet ba Bernhard aldrig tala med ynglingen om soldatväsendet hela hans familj vore emot hans inträde på den militär banan, och hoppades öfvertala honom att gå in på den civila Nå, mitt käre geheimeråd! yttrade prinsen. ,Vet n väl att Wismar gått öfver, och att af alla Sveriges tysk provinser, endast Stralsund och Riägen återstå? Ers durchlaucht! inföll Bernhard, nu mera har de ingen fara :.. Kung Carl är sjelf der, och jag är säker at han ånyo skall fästa segern vid sina fanor ... Hvilket jag ock både önsker och hoppes! Det var ma mig då ett sju fanders regn! fortfor prinsen, det öser j ner . ..M Så mycket värre genmälte Dittmar, ty det ser u att bli långvarigt ... NN Ja, Emerentie spår detsamme och har af prinsesser utbedt sig att från Stockholm få hemte maskeraddrägter ty inge reser, inge jagter, påstår hon skall komme att ög rum, och då dö vi allesammen af ledsnet. Prinsen gäspade och tycktes vara vid ett förlvifladt trå kigt lynne. Hvar är herrtigen af Holstein ? Hans durchlaucht läser ... Ja såln Bernhard, som märkte att prinsen önskade vara ensam med Dittmar, frågade om hans durchlaucht hade något at! befalla till bertigen... Jag bör nu infinna mig hos honom... tillade har bugande. Synbarligt glad bad prinsen om sin helsning och Bernhard aflägsnade sig. Utropet: det är tråkigt! gick från mun till mun vid hofvet, och genomlöpte såsom en lösen hela högqvarlercet, och dagen -skred sköldpaddslikt ur deras åsyn. Mu! gäspade prins Fredrik i all tysthet om aftonen. ,Uten min lille, gudomlige Iwos härvaro skulle jag dö af ledsnet . . .n Ack! sade Ulrika. Utan min högt älskade Fredrik vore väl Finsta det otrefligaste ställe i verlden... Men kärleken förljufvar allt... Hu!, sade Iwo, i detsamma han stigit i säng och drasit täcket öfver hufvudet. Om inte alla de muntra officerarne vore här, så tvinade jag bort... När man skall ha så mycket besvär, som jag, för en älskare utän makt,