Aftonbladet – 20 januari 1849, sida 1

att den, som predikade för kungen då han anfölls, och då äfven fick gripa till det verldsliga svärdet, skall sakna utvägar... Med styrelsen här kan det vara både si och så... och upptag derför ej illa, att några vänner med mig bedja er hålla detta till godo till dess ni kan erhålla något bättre.n Han tryckte en plånbok i Brenners hand och försvann. Dittmar emottog sina gäster med utsökt artighet... Vid bordet afhandlades först åtskilliga vetenskapliga ämnen, hvarvid Brenner måste tillstå för sig sjelf att geheimerådet var en ovanligt lärd och bildad man. Samtalet öfvergick derpå till politik, och Dittmar fann att fältprosten på en enda förmiddag omvändt Bernhard till en lika entusiastisk beundrare af kung Carl, som han nånsin varit ... Hans inre kokade af harm, ehuru lugnt hans yttre syntes. Upptag icke illa, hr fältprost, att jag af intresse för er gör den vänskapliga frågan ... hvilka utsigter har ni för framtiden ? — Herr geheimeråd! Jag bör ej misströsta om mina kommande öden, då Försynen i dag så underbart tillskickat mig en oförtjent hjelp .-.. Han berättade händelsen med borgaren, som öfverlemnat honom en plånbok med inneliggande 50 rdr... Jal inföll Bernhard; Stockholms horgerskap har alltid af kärlek till sina konungar uppfört sig storsinnadt och ädelmodigt mot personer, hvilka, genom sin trohet mot dem, gjort sig förtjente deraf., , Jag kan ej annat än lyckönska både kungen och hans medhållare ... det är en trobet utan like... genmälte geheimerådet. Den stora hjelten förtjenar det ock! lydde Bernhards ord. .-. Min gosse... du liknar en häst, som går durch . . tänkte Diltmar... din dressur får börjas ånyo... Det nya samtalsämnet blef nu prinsessans och hofvets resa till Finsta, som skulle ega rum två dagar derefter, och Bernhard berättade att hertigen ech Horn, samt hertigens hela uppvaktning komme att afresa kl. 6, och prinsessan kl. 7 om morgonen. En betjent inkom. Herr ryttmästarel sade han; en hoflakej är här med befallning, att ryttmästaren genast skall infinna sig på slottet. Det var icke utan att ett moln af missnöje flög öfver Bernbards ansigte,