Aftonbladet – 16 januari 1849, sida 3

Je OV De H VA 2 UCHaA CIRCISKA HUHKUIOD. För att inskränka vadebevisen inom ,de tre Ö sistförflutna seklerna, under hvilka Svenska q ftbennenn skulle, som hr P. citerar, ,innehafts f af hjeltar dem naturen bestämt att styra verli, den, — hvilket lärer vilja säga från Gustaf iI:s tillträde: — så har Svenska Folket, till en början, aldrig varit blindt nog att såsom hjeltar betrakta Erik XIV, Johan III, Sigismund, Fredrik, Adolf Fredrik, Gustaf IV Adolf, för att icke tala om Christina och Ulrika Eleonora — öfver halfva antalet af de 14 regenterna från och med Gustaf I till och med Carl XII. Vidare, och, hvad de egentliga hjeltarne beträffar, så har svenska folket ej heller varit så bländadt af hjelteglansen, att det saknat blick för det förderf, som Carl XII:s hjelteäfventyr drogo öfver landet, eller för Carl IX:s despotiska hetta, eller Carl XI:s känslolösa karghet, eller Gustaf III:s lättsinnighet; ja icke en gång för Gustaf I:s dynastiska egoism. Dylika yttre, i ögonen fallande lynnedrag, förbisågos icke en gång af dessa regenters samtida — allmogen visst icke undantagen. Men historien har sedermera blottat hvad samtiden icke såg, eller icke kunde se, emedan det först uppenbarade sig genom verkningarne efteråt. Sålunda inses t. ex. nu mera ganska allmänt, att minnesyvården af Carl XI:s egentliga verksamhet består i ett tungt statsmachineri, hvaraf landet ännu lider. Man vet nu mera, att det egentligen var han som lade friheten i bojor under en tryckande byråkrati, och att om han än fyllde skattkammaren medan han pressade landet, så erhöll detta alltför problematisk ersättning derför i de utvägar, som han sålunda beredde åt sin son, att alldeles förstöra riket och bortspela en fjerdedel af dess område. Den hos svenska folket egna skarpsyntheten för sina regenters fel, icke mindre än för deras förtjenster, har sålunda ej kunnat förslöas Igenom alla de sluga anstalterna att. hos folket fostra och underhålla det vidskepliga afguderi med konungamajestätet, som det lyckats att inves har man predikat i österländsk stil om Herrans smordax; förjäfves upprepat Sit Pauls statskloka råd till kristendomens första värnlösa bekännare, att vara underdånige all verldslig öfverhet, derföre att all öfverhet vore af Gudi — utan afseende på att aposteln omöjligen kunde vilja hos de trognas samfund inskärpa att Romarnes hedniska, sig sjelf förgudande, kejsare representerade någön gudagifven myndighet; — förjäfves har man arbetat på att nöta in denna vidskepelse, genom det oupphörliga formuläret med Guds nåde,; — förjälves sökt gifva den legal helgd, och fjettra all yttrandefrihet öfver halten deraf, genom lagbestämmelser om ingenting mindre än lifIvets förlust för så kalladt lasteligt talv. JAllt förgäfves! Svenska folket har, i trots af Jalla dessa bemödanden, behållit sin uråldriga Ised, att man och man emellan samspråka om sina konungar, att betrakta dem som menniskor och icke :som gudar på jorden, att beJrömma eller tadla deras personliga egenskaper foch deras handlingar, i mån af deras öfverjensstämmelse med eller skiljaktighet ifrån det Ihäfdvunna svenska konungabegreppet. Gengångaren i Odenslund misstager sig derföre, icke blott när han anser svenska folkets konungatillgifvenhet innebära ett obetingadt Iförtroende till svenska konungarnes orubbligt önskan dermed förenad hos allmänna tänkesättet om större makt hos regenten; särdeles när denna makt skulle utöfvas för någonting så obestämdt, som för att krossa fjettrar, sätta landet i oro, icke rycka åt sig en inflytelse, som bereder allmän ofärd, icke genom ohämmad framgång slutligen växa den lagliga ordningen öfver hufvudet. Det der låter något, men är i sjelfva verket vanliga fältrop: Partierna måste krossas, anjnars kan ej lugnet bestå!v — grafvens och fängelsernas lugn nemligen, som är despotismens samhällsideal. För öfrigt, månne hr P. i sin Tid betänkt hvilket fveeggadt svärd han höjer, när han, på allmänna tänkesättets vägnar, upphäfver detta rop om konungamaktens skärpning emot partierna? Månne han besinnat, hvilket parti det är, till hvars krossande allmänna tänkesättet skulle kunna önska konungen mera makt — i fall det vore någon sanning i Tidens föregifvande att allmänna tänkesättet hyser denna förkrossande önskan —? Hvilket parti är det väl, som allmänna tänkesättet anser vilja lägga band på nationens fria utveckling,? Hvilket parti är det, som allmänna tänkesättet anser försätta landet i oron? Hvilket parti misstros af detta allmänna tänkesätt för afsigten att rycka åt sig en inflytelse, som bereder allmän ofärd? Hvilket parti är det, som allmänna tänkesättet anser skola genom ohämmad framgång slutligen växa den lagliga ordningen öfver hufvudety ?... Professorn hade måhända icke handlat mot statsklokhetens råd, om han sökt inhemta allmänna tänkesättets svar på dessa frågor, innan den der krossande makten påkallades. Och om han sjelf lider af någon ovana att lyssna på allmänna tänkesättet, så skulle kanske hans eget parti, det konservativa, ägt skarpsynta ledamöter nog, för att meddela den nödiga upplysningen. 0 — Tidningen Upsala tyckes hafva berömligt föresatt sig, att taga hand om Tiden, sedan den blef förflyttad till staden Upsala. Uti det i går hitkomna numret har Upsala, en artikel, kallad Det Palmbladska skrifveriet, uti hvilken Tiden får igen åtskilligt af ungefär samma skrot och korn, som dess egna noli me tanAPre artillan Aanh lafvar att Medelst on fart planta hos så många ändra nationer. Förjäfgoda vilja, utan ännu mera, när han tror en! (Å , som partier, kunna vilja lägga på nationensi fria utveckling,, och för att hålla partier inom sådana skrankor, att desamma icke föricke annat än en variation på despotismens)