Aftonbladet – 16 januari 1849, sida 3

hållsamt att den är ingenting emot den gamla goda Tiden. Hvad fördomarne beträffar, så gör man likväl professorn orält; ty dessa äro desamma som förut, och hr P. utsirar dem, om möjligt, ännu bjertare. Ett vedermäle häraf gaf han redan i sitt andra nummer för i år, genom en uppsats om Svenskärnes tillgifvenhet för sin Konung, hvari slutledningarne kunna betraktas som ett mönster på vår historiska skolas värsta sätt att rådfråga historien, men mot hvilkas egentliga grunder Aftonbladet likväl skulle så mycket mindre kunna ega någon anledning till anmärkning, som dessa grunder förut blifvit framställdäraf A. B. sjelf, såsom en vederläggning af de helt olika grunder för konungabegreppet, hvilka den framlidna Tiden sökte intala oss förlidet år. Det hände nemligen alt en af den Tidens insändare ville, för att motarbeta utvecklingen af vårt konsti. tutionella statsskick, och representationsreformen såsom första vilkoret för denna utveckling, förespegla oss att svenska folket älskade hos sina konungar framförallt majestätet, eller konungamaktens beklädnad med ett slags religiös glans — ett återsken på jorden af gudomligheten. A. B. tog sig härvid den fribeten erinra, att detta af Tidsinsändaren såkallade konungabegrepp alldeles icke vore svenskt och icke en gång kristligt, utan lånadt ifrån de fordna romarnes hedniska kejsarförgudning, vid hvilken uttrycket majestas aldraförst förekom i den mening, som det europeiska hofceremonielet sedan sökt upprätthålla. A.B. tillade,i motsats häremot, att om man har tillfälle att hos svenska allmogen — svenska folkets kärna och pluralitet — undersöka konungabegreppet och att ur dettas konkreta uttryck framleta den abstrakta meningen, så upptäcker man alt majestät, i den romerska och hedniska etikettsbemärkelsen, är lika främmande för svenska bondens föreställningssätt, som det utländska namnet är främmande för hans språk: — att bonden i konungen ser en menniska, men ingen hednisk halfgud, ingen katolsk gudomsvikarie på jorden: — att han i konungen egentligen skådar representanten -af lagens makt i fred och segrens visshet i krig, och att om han finner konungen icke motsvara detta svenska konungabegrepp, så anser han bristfälligheten härstamma från mellankomsten af ,herrarne — ett af vår allmoge djupt och ihärdigt misstänkt samhällselement; ty på konungens personliga rättrådighet tviflar han lika. litet som på hans fältherreförmåga, när herrarne tillåta den ena och andra att göra sig gällande. I sammanhang härmed erinrades att svenska allmogen älskar konungen just i förhållande tin hans fallenhet att visa sig som menniska, som landvårdare, som ordhållig och hjeltemodig, samt att de konungar ,t. ex. Gustaf I, Gustaf II Adolf, Carl IX, X, XI, XII, hvilka företrädesvis utmärkt si; i det ena eller andra af dessa hänseenden, äfven varit företrädesvis älskade af allmogen, som deremot fästat mindre vigt vid andra regenter, t. ex. Erik XIV, drottning GChristina, 0. s. Vv., hvilka företrädesvis lagt an på framhållandet af det så kallade majestätet. Så till vida tyckas dessa A. B:s erinringar hafva burit frukt, att Tiden ej mera återupprepar den förra satsen om majestätet såsom hufvudbeståndsdel af det Svenska konungabegreppeto, utan med oss antager att svenska folket uppskattar sina konungar till följd af deras framträdande såsom lagens och segrens representanter, eller med andra. ord, såsom högste vårdarne af landets inre och yttre trygghet. Men de slutföljder, som professor P:s Tid vill härleda från dessa premisser, peka åt helt annat håll än premisserna, och lemna ett nytt profstycke på egenheten i de konservativas beteende, så ofta frågan blir om logik. Professorns Tid yttrar sig nemligen på sätt som följer : Det är en urgammal sägen, att intet folk med! så varm hängifyvenhet slutit sig till sina stora Konungar, som Svenskarne. En snillrik författare har anmärkt att detta factum hvarken härflutit från börden, som är slumpens verk, ej heller af statsförfattningen, utan af den för vårt fosterland särdeles gynnsamma omständigheten, att, i synnerhet under del tre. sistförflutna seklerna, Svenska thronen innehafts! af hjeltar, dem icke födseln utan naturen bestämt ut styra verlden, hvarföre Sveriges historia kan sä-j sas vara den nyare tidens Plutarch. Detta förhållande förtjenar att behjertas, företrälesvis i vår oroliga tid. Säkert är, att om man rågar det egentliga folket, eller hvad man Kunde kalla statens kärna, så skall man än i dag finna dess omdöme oförvilladt i afseende på kärleken till konung och fosterland. Känsla och öfverygelse förena sigi den allmänna önskan, att i laniets Konung finna den starke hämnaren af hyvarjel: förrätt, vårdaren af en från fädren ärfd ära. Det ir vid Konungens personlighet, som Svensken il lessa hänseenden fäster en så stor både förhoppning och förtröstan. Ty enligt hans föreställningssätt kan l. Konungen icke vilja annat än landets och hvarje enskilds väl, och ej nog med att Svensken förutsätter hos sin Konung denna goda vilja, han önskar ockl att hos Konungen finna tillräcklig makt att gifvaj verksamhet och framgång åt sina goda afsigter tilll rTrämjande af enskildt och allmänt bästa. Visserligen har pressen sökt undergräfva denna let allmänna tänkesättets grund, men den är allt ör rotfästad för att kunna försvinna, åtminstone så änge den öfvertygelsen herrskar, att man i sin Konungs personliga egenskaper eger ett värn mot både nre och yttre förtryck. Ingen känsla finnes nemigen så mäktig hos hvarje fosterländskt sinnad Svensk, som den af sjelfständighet och oberoende, så att varken partier inom lendet eller yttre. tvång må ägga band på nationens fria utveckling. Just för att krossa sådana fjettrar vill Svenska olket hos sin Konung kunna påräkna, ej mindre en kraftfull vilja, än ock förmåga att, inom lagarnes gränsor, göra sina beslut gällande. Det allmänna länkesättet fordrar ej blott, att Konungen skall stå höjd öfver partierna, utan ock att han med lagens oemotståndliga makt skall kunna hålla dessa partier inom sådana skrankor, att desamma icke försätta landet i oro, icke rycka åt sig en inlytelse som bereder allmän ofärd, icke genom ohäm-. mad framgång slutligen växa den lagliga ordningen öfver hufvudetp. Man finner i detta yttrande hos hr Palmblads Tid en öfverensstämmelse med A. B:s erinran om svenska folkets verkliga uppfatt