Aftonbladet – 16 januari 1849, sida 2

om, att han skulle åtaga sig det ökade besväret med ett oftare reqvirerande af riksmynt, för den händelse Götheborgs privatbankssedlar, emot förmodan, skulle ditströmma i större qvantitet, än först blifvit påräknadt, samt oaktadt direktionens medlemmar dessutom erbjudit räntmästaren deras solidariska ansvarighet för alla de Götheborgs privatbankssedlar, som i ränteriet under uppbördstiden kunde inflyta. — oaktadt, säge vi, allt detta, har Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län likväl behagat undantaga Götheborgs privatbankssedlar från de öfriga privatbankssedlar , som Konungens befallningshafvande, till lättnad för de skattskyldige, medgifvit at emottagas i uppbörden. Då Götheborgs privatbanks utelöpande kreditsedlar, enligt hittills utkomne officiella tablåer, till och med icke uppgå till den summa, som af grundfonden finnes i härvarande landtränteri deponerad, så synes, då man tar i betraktande öfriga erbjudna garantier, Konungens befallningshafyande i Elfsborgs län, om han i öfrigt är berättigad medgifva privatbankssedlarnes emottagande i uppbörden, sjelf varit den, som lagt hinder i vägen för den underlättnad, de skattskyldige kunnat påräkna äfven för Götheborgs privatbankssedlar. Direktionen för härvarande privatbank lärer emedlertid sedermera vidtagit andra åtgärder, för att skaffa allmänheten den ifrågavarande underlättnaden. ——— — I Barometern läsas följande anmärkningar i anledning af den nya bränvinsförfattningen: Kongl. Maj:ts sist. söndag upplästa bränvinskungörelsen af d. 45 December 4849, har satt myror i hufvudet på det goda folket, och förfrågningar, till höger och venster, om hvad man borde göra, ha blifvit gjorda. I anledning häraf åberopa vi vårt förut afgifna yttrande, och påstå fortfarande, att de, som på grund af 4845 års bränvinsförordning, hafva ärligt mätta och stämplade pannor af det enkla slaget — ty på konstapparaterne ha vi ej riktigt reda — kunna ej rätteligen anses vara i behof af att låta ny mätning och stämpling ske. — Till stöd för detta vårt yttrande vilje vi sammanställa 16: :de S i begge fögordningarne, så lydande: 1845 års stadga 46 bjuder: att hatten med fastsittande ångrör skall till hela sitt kubikinnehåll uppmätas, och, om den innehåller mer än tvåtredjedelar af pannans rymd (skall) öfverskottet ingå i pannerymdsberäkningenp. 4848 års stadga, 16 bjuder: att hatten med ångrör skall till hela sitt kubikinnehåll uppmätas, och, om den innehåller mer än trefjerdedelar af pannans rymd (skola) fyra sjundedelar af öfyverskottet läggas till pannerymdenn. När man jemnförer uppställningen i 1845 års författning med den i 1848 års stadga, så finner man genast, att den förstnämnda är vida mer enkel, tydlig och klar, än den sistnämnda, med sina A.Rabiska fyra sjundedelar, som af allmogen ej kunna begripas. Men alldenstund sjelfva grunden för uppmätningen är i begge alldeles liktydig, enär det stadgas i begge, att hatten med ångrör (fastsittande eller icke) skall till hela sitt kubikinnehåll uppmätas, så, om detta har på sin tid årligen skett, i följd af 4845 års tydliga föreskrift, måtte väl desto mindre någon ny mätning behöfvas, som 41843 års stadga icke tillåter att mer än tvåtredjedelar af pannans innehåll få oberäknade rymmas i hatt och ångrör, då likväl, enligt 4848 års förordning, hatten med ångröret får inrymma trefjerdedelar af pannans hela innehåll. Och som 3, innefattar ett större utrymme än V,, så bör väl för slik redskap ny mätning icke erfordras. Emedlertid ha vi dock hört insigtsfulla jurister vara utaf olika meningar, äfven om denna K. författnings rätta tillämpning, i ofvannämnde afseende, och mången, likasom vi, anser fördenskull det vara bäst, att man, för säkerhets skull (!) låter ånyo mäta och stämpla sin bränvinsredskap. Visserligen åstadkommes derigenom mycket onödigt besvär och flere onylliga utgifter. Men sådant har nu i mång Herrans år varit följden af vissa pro exercitio pennfäktande lagstiftare, hvilka, ty värr, aldrig kunna förmås att låta någonting vara ofingradt. Nej! det skall göras och göras om igen, utan återvändo, alldeles så, som när den i ammsagorna bekanta käringen jemkade barnfoten efter skon.