ICHKUC Sd dl, tUOIlUC UACCHS IOFCLCCISCE LydLURKL HUR dUdgalägga, och ctt således en rättvis eftergift i tid är den klokaste, helst det torde medgifvas, att, hvad man icke snart frivilligt afstår utaf olagliga och orättvisa företrädesrättigheter, med våld kommer att frånryckas — och då möjligen äfven tager många lagliga och billiga förmåner med sig. Till dessa företrädesrättigheter måste, såsom nämndt blifvit, räknas: de båda första ståndens representationsrätt i dess närvarande form, hvarigenom, som vi sett, hälften af landets lagstiftningsrätt med deraf följande beskattningsrätt och öfrigt riksförmynderskap öfyverlåtes åt 24,000 personer, med en förmögenhet af blott 34 millioner rdr, då de båda andra stånden, som representera tillsammans 2,166,000 personer med t00 millioner rdrs förmögenhet, nödgas åtnöja sig med den andra hälften, hvarförutan 72,000 personer, med 39 millioners förmögenhet, äro från all lagstiftningsrätt skiljde. Dessa vådliga förhållanden kunne icke nog ofta påpekas, äfvensom de både moreliska och ekonomiska förluster för landet, som deraf tills dato upprunnit, och hvilka vi, uti artikeln om arbesarefrågan, i förbigående vidrört. Rörande Disciplin och Subordination inom armåen har tidskriften en egen artikel, som börjar sålunda: Det är hufvudsakligen i anledning af några bekanta tilldragelser uti vår armå under sednare tider, som vi här upptaga detta ämne till behandling, oaktadt vi erkänna, att detsamma äfven, af flera andra orsaker, ligger oss särdeles om hjertat. Uti en tid, då frågan om medborgerlig frihet mera än någonsin söker att göra sig gällande, och då alla vilkoren för en sådan frihet måste, på det noggrannaste, särskiljas och afvägas, är det tvifvelsutan af högsta vigt, att lära väl känna gränsorna för både den befatlandes och den lydandes pligter, äfvensom att veta, vid hvilka tillfällen man måste underordna sitt eget bättre vetande och sin egen öfvertygelse, andras maktfullkomlighet. Det gifves inom våra samhällen vissa trollformler, som man äfven gerna skulle vilja göra till så skarpt bindande trosformler som möjligt, och bland dem äro i första rummet begreppen om disciplin och subordination att räkna. Föga nog gifves det heller några begrepp, som under tidernas lopp varit orsaken till så. mycket både godt och ondt. Det vissa är, att, om de mäktigt inverkat på samhällets bestånd, hafva de äfven varit förnämsta orsaken till allt det stationära ruttna och omoraliska, hvaraf samhället lider. Oaktadt det förnämligast är inom krigsorganisationen och armåerna, som dessa begrepp, uti hela sin näkenhet, gjort sig gällande, hafva de äfven, uti alla öfriga samhällsförhållanden, mer eller mindre hämmande och tyranniskt inverkat. Med discwplin och subordination vill man i allmänhet gerna förstå den obegränsade Tydnadspligt, hvaruti hvarje underlydande nödvändigt och ovilkorligt bör stå till en så kallad förman eler styrande personlighet. Inom armeerna har detta begrepp erhållit den utsträckning, att det icke blott anses vara en underordnads pligt, att lyda och tiga, utan äfven att lyda utan att länka. Vi erinra här om det bekanta vttrandet af en bataljonschef vid armten till en af sina underofficerare, som råkade att säga, det han tänkt vid ett tjensteåliggande: Herre, understå er icke alt tänka! när jag var underofficer vid Sk. regemente, tänkte jag aldrig En militär afkläder sig, enligt nuvarande krigslagars tolkning, hvad förmän beträffar, hvarje sjelfständighet uti tanke som i ord, och kan på detta sätt, i det närmaste, anses såsom en kronans lifegen. Vi hafva med afsigt här begagnat ordet krigslagarnes folkning; ty hvad andan derutaf beträffar, så torde det betviflas, att äfven den skulle afse en sådan ofrihet. Bedan 4:sta uti nu gällande krigsartiklar, som afhandiar krigarens religiösa pligter, 1 antyder i detta fall behofvet utaf och rättigheten till andelig frihet, hvaraf sålunda nödvändigt lydnadspligten erhåller en bestämd gräns, som icke kan vara annat än den, som individens hjerta ocH förnuft utstaka. Härutaf redan finner man nödväntvn nh digheten af att underordna alla företag hjertats och 1 förnuftets (i deras renhet) föreskrifter, emedan man aldrig ostraffadt tillåter sig ett våld deremot. Det förtjenar att anmärkas, att sjelfva begreppet om krigsmakt, med hvad dertill hörer, i allmänhet, och icke afsigtslöst, erhållit en betydelse, som den i sjelfva verket icke eger, nemligen, såsom ett blindt verktyg uti maktens hand. Det är denna villfarelse, som alstrat och alltjemt alstrar så mycket ondt i verlden, och som förnämligast motverkar folkens förädling och utveckling för deras ändamål. Menniskan eger, enligt vår tanka, ingen rätt att afyttra sin fria vilja och sin andeliga sjelfständighet, och det är till lika mycken skada för den befallande, som för den lydande, om de tanklöst och ofrivilligt öfverlåta sig åt hvarandras hugskott. Det är endast genom en fri och förtroendefull vexelverkan emellan bådas andeliga förmögenheter, som deras eget och det allmännas bästa kan beredas. Längre fram i samma artikel yttrar Oden: Vi hafva äfven, i anledning af den Danska krigsfrågan, på vårt riddarhus, af en hög och erfaren embetsman, hört det märkliga yttrande fällas, att, om Sveriges Konung sätter Sveriges ära i pant, så skall Sveriges folk lösa den,. Då man håller sig strängt vid ordalydelsen härutaf, bör man antaga, att detta yttrande endast gällde den då diskulterade frågan, d. v. s. att det understöd, som blifvit utlofvadt Danmark, skulle detsamma äfven af folket villigt lemnas, en förbindelse, hvars helgd vi icke här vilja ifrågasätta; men om detta yttrande åter skulle afse alla de löften eller förbindelser en XKonung sjelfrådigt kan ikläda sig, då frukta vi, att disciplinens och subordinationens pPligter hos folket kunde blifva alltför dyrköpta, och tro, att det väl vore rådligast i tid förebygga så vådliga pantförskrifningar. Det är visserligen icke vid det egentliga uti de här anförde yttranden, hvilkas egenskap af fraser vi icke förbisett, som vi vilja fästa oss; det är de sakförhållanden, som de afse, på hvilka vi lägga någon vigt, och förnämligast de falska begrepp både om pligter och rättigheter, som deraf kunna födas, hvilka vi önskat antydan. Hvad vilja de ultrakonservative ? frågar Oden sid. 47, och utvecklar spörsmålet i dessa ord: Hvad vilja då dessa ultras ? Vilja de monarkien? Visserligen icke, åtminstone icke det monarkiska statsskickets anda, måhända dess former. Monarkien, i sin ursprungliga id, är ett fadersvälde — som gör rättvisa åt alla, och detta är något, som hela verlden vet att ultrakonservatismen i alla länder anser för höjden af galenskap och slösinne. Det kan icke heller vara annorlunda. De ultrakonservative representera privilegierna och kastintresset uti samhället, och dessa skulle ju tillintetgöras i samma ögonblick, som lika rättvisa medgifves åt alla. Nej, de ultrakonservative äro just sjelfye de argaste och farligaste jakobiner: ty, om de äfven bära afsky för den så kallade röda republiken, så sträfva de likvisst till samma mil, som den, eller det man vanli gen tillräknar den sednare: en kasts, en fralktions af folket makt och välbefinnande på alla de öf) Öfverste Forssell beräknar, att inkomsterna för ett statkarlshushåll i medlersta Sverisa heläna cie i AR VA RR ——