Aftonbladet – 13 januari 1849, sida 2

tänkas och utföras, äro utan tvifvel skolorna de vigtigaste och som medföra största vinsten för både nutid och framtid. Genoni dessa räddas hvad som för närvarande räddas kän, hvarföre de ock med skäl kunna betraktas såsom förgårdar till en bättre framtid,. Men detta gäller framförallt om småbarnsskolorna; visserligen hittills ringa och obetydliga till sin omfattning, men dock icke oförtjenta af uppmärksamhet och bistånd, helst man besinnar, att mycket stort i verlden utgått. från ringa orsak och medel. ,All sanning är enkel, säger ett snille, så att ett barn kan taga derpå, och man kan äfven påstå, att det som skall nå varaktighet och uträtta något verldsgagneligt, merändels icke störtar fram såsom en hvirfvelvind, utan börjar sakta, betänksanit, och rödjer sin stråt allt bredare och bredare. Vi hafva derföre anledning att tro, det dessa inrättningar, om de vinna behöfligt understöd, så att de kunna utvidgas och organiseras till mottagande af större antal elever, skulle kunna uträtta oändligt mycket till nödens och brottens afhjelpande, emedan de framför allt äro ämnade alt gripa det onda vid roten. Det är en sorglig, erkänd och genom erfarenheten bekräftad sanning, att al de många välvilliga försök, som den kristliga barmhertigheten gjort, att åt samhället rädda och återföra åtminstone någon del af de talrika medlemmar, som, genom tidig nöd och deraf följande moraliskt förderf liksom öfvergifvit samhället och i sin ordning blifvit af detsamma öfvergifna, till största delen strandat mot den förhärdelse, som okunnigheten, jemte ett länge fortsatt yvistande i nödens och brottets skola eller bristen på goda och ordentliga vanor medför, samt mot den försoffning, den andliga och kroppsliga ruin, som blifver en följd häraf. Om vi ge akt på de vandrande menniskoskuggor, som emellanåt möta oss öfver allt på hufvudstadens gator, och på det isande hån eiler den hopplösa likgiltighet vid allt i verlden — icke blott denna utan ock den tillkommande — hvilket lägrat sig öfver deras vanställda ansigten, finna vi lätt att dessa olyckliga hafva gjort upp sin räkning med lifvet. Det synes på deras matta insjunkna, och mot jorden sänkta ögon, att de icke spana någon framtid, på deras än utmärglade, än pussiga gestalter, hopkrympta af svält, eller uppsvällda af dryckenskap och osnygghet, på deras tunga andedrägt, deras mödosamma, osäkrå gång utan mål och syfte, att de äro stadde i dödens ärender snarare än i lifvets, och att deras kropp, utplundrad på hetsa och lifaktighet, nu mera nästan blott en likbår för en icke mindre utplundrad och sjuklig själ, aldrig skall kunna åter upprättas eller återföras till arbete och ett ordentligt lefnadssätt, än mindre till helsa och lefnadslust ...: Man känner då ofta med smärta att den menskliga barmhertighetens hand icke kan :bygga någon ark till räddning för dessa skeppsbrutne. Axbeta kunna de icke, ordentlig föda fördraga de knapt; ingenting hafva de lärt, ingenting kunna de lära, ingenting fatta, njuta eller uträtta mer i verlden. Bredvid dessa vandrar ett annat litet slägte, hvars späda muskler hungern och kölden wvisserligen tärt på, men som dock ännu icke hunnit cobjelpligt förstöras. I portgångar, i trappor, vid rännstenarne — öfver allt hvimla en hop små värnlösa, med hvilka ödet saklöst drifver sitt bistra hazardspel. På utmärglad arm bära de en liten korg full med ben och slarfvor, utbjuda cigarrer eller friktionsstickor åt de förbigående. Vid ingången till butikerna böja de sig djupt och fästa sina ibåliga bliekar på oss, bedjande om en slant. Ofta se vi skaror af sådane små tillspillogilfna uppmuntra hvarandra i att förfördela de förbigående, plundra någon gammal qvinnas fruktbord, eller stadde med andra vanartiga. tilltag. Om natten störas vi af deras jemmerrop, då de misshandlas eller eljest lida, om dagen höra vi deras snyftningar, då de, med buteljen i handen, hungriga och trasiga, ila att hemta det fridsförstörande bränvinet till sina bedröfliga hem. Vise dem ofta halfvuxna, men tillika halfmognade i förderfvet, eller ock, ännu oskyldiga, men lidande för föräldrarnes ondska, följande dessa i häktena, och der, i lastens sjelfva högskolor, invigas till syndens tjenst för hela lifvet. Med dessa är det ännu icke för sent, de kunna räddas, återföras på sedlighetens väg. Allt detta är icke foster af ea hinförd in-, billning; vi kunne alla se detta skådespel hvarje dag omkring oss; vi behöfve ej ens söka derefter; det erbjuder sig sjellmant hvarthelst vi vända våra steg. Å På det uppvexande slägtet hvilar hoppet om en bättre framtid; der är rätta fältet för menniskovännens verksamhet. Gifven detta slägte vård och kristlig uppfostran. Då, men icke förr, skola häkten, cellfängelser och baracker kunna tömmas, och barnen af dem, som mot svedan i sina samveten eller till skydd mot jordiskt eländesöka svalka i döden, och hvilkas lik vräkas: upp på stränderna, eiler af dem, som multna i gödselhögar, under broar och i uthus?) — skola en gång med fröjd trampa den gröna jorden; klagoropen från Träsktorget skola blifva mera sällsporda, de täta vandringarne på gatan af skaror af personer i sin ) Dem, som tilläfventyrs finna en öfverdrift i denna teckning, påminna vi om de flere tillfällen, då liken af personer funnits i gödselhögar, som bortförts vid vårens början. Bårhusets legender hafva också talrika bidrag att lemna till detta kapitel