Aftonbladet – 12 januari 1849, sida 3

kan en allmän förhårdning förekomma, och det måste förvåna oss att djuret icke förr dött af qväfning, då vi veta huru: nödvändigt organ kungan är för lifvet. Oftast finner man blott den ena af lunggrna förändrad, och förhårdningen börjad å en liten punkt, hvarifrån den småningom. utbreder sig. Den mindre förändrade delen är då öfverfylld af blod, mörkbrun, ja nästan svart. Mången gång är en af lungorna eller en del af den sjuka lungan frisk, med undantag af det förhårdnade ställets närmaste omgifning: , På åtskilliga ställen af brösthinnan, hvilken öfverdrager bröstkorgens inre yta, t. ex. på främre ytan af mellangärdet m. m., finnes stundom en större eller mindre massa af gult trådämne, gerom hvilket lungorna icke sällan äro sammanklibbade och sammanväxta med dess delar. Hjertsäcken är: ofta betäckt med en sådan massa. I sitt inre innehåller hjertsäcken nästan alltid en större eller mindre mängd klart, gult vatten. Hjertat sjelft är slappt, mycket blekt. och skört. Utom det anförda kunna inga sndra påfallande förändringar angifvas, hvilket äfven ej är af nöden, då de förändringar, man finner i brösthålan, gifva oss fullständig upplysning om hvilken sjukdom varit för handen. De, som hålla lungsjukan för smittande, bevisa sina påståenden med talrika och otvifvelaktiga bevis, hvilka utrymmet nekar oss atti det speciella anföra. Vid många tillfällen, då lungsjukan blef synlig inom en hjord, har man vid närmare efterforskningar erfarit, att sjukdomen inkommit genom främmande boskap, hvilken redan en tid bortat Nidit af sjukdomen. Äfven se vi, att i början lider endast en enskild individ af sjukdomen, och att utbredningen följer småningom. Skulle orsakerna ligga i fodret m. im., så skulle sannolikt flera på en gäng insjukna eller åtminstone hastigt efter hvarandra. Vanligen angripes efter sjukdomens utbrott det djur, som står närmast intill det sjuka, Undantag förekomma: äfven, ty det som står längst bort blir stundom först angripet, under det att grannen sednare, ciler alls icke sjuknar. Detta kan man förklara genom den större eller mindre dispositionen, eller ock att alla eller de flesta blifvit liktidigt smittade, men att sjukdomen icke utbryter hos dem på samma har äfven talrika facta, att sjukdomen f släppt genom boskap från orter, hvarest man vet att den herrskat. Äfven har sjukdomen åter utbrutit i stallar, hvarest farsoten härjat, men stall: göring m. m. blifvit försummad. På sådt tt har lungsjukan fortfarit flera år i samna stall, oaktadt man uppköpt nya kreatur och med omtanka fodrat och skött dem. På andra djur eller på menniskan tyckes lungjukan icke kunna utbreda sig; åtminstone är intet idant fall, bekant. Smittämnet synes förnämligast, om icke utesiutande, vara bundetf vid de sjukas utandade luft. Sådan luft, af friska djur inandad, smittar. Om nässlemmet, hudutdunstningen c. hafya smittande egenskaper, är ännu icke med visshet känt; dock är det sannolikt, då många djur kunna smi i stallar, hvarest för lång tid sedan stått lungsjuka djur. Smittämnet synes äfven kunna utbreda genom Juften, men icke på långt afstånd. Förtorkadt nässlem, till och med då det legat flera dagar på betet, skall kunna meddela smitta. Ifrån den tid smittan ägt rum till lungsjukans synbara utbrott, förgår en mycket olika tidrymd ; den kan utsträcka sig från 44 dagar ända till 42 veckor och kanhända ännu längre. Hvarifrim denna olikhet i smittans verkan och sjukdomens utbrott härledes, är icke kändt.SHAfven skenbarligen läkta djur kunna smitta, fastän djuret sjelft kan en lång tid öfverlefva det smittade, hvarpå man äger flera exempel. Att lungsjukan är ärftlig kan i allmänhet förnekas, oaktadt man några gånger observerat, att kalfvar efter lungsjuka kor dödt straxt efter födseln, och å lungorne lungsjukans egendomliga kännetecken visat sig. Härvid kunna: dock lätteligen misstag förekomma. Sjukdomens Behandling. Lungsjukans botande, hvilken icke alltid är åtföljdt äf lyckliga resultater, rättar sig efter sjukdo mens långvarighet, de sjukas kroppskonstitution m. m. Visar sig sjukdomen inom en hjord, så bör behandlingen genast företagas, ty endast genonv en ti-dig, med omtanka och kraft ledd läkeåtgärd kunna vi hoppas undvika svåra förluster. Först bör man utforska hvilka djur inom hjorden visa mer eller mindre tydliga symptomer till sjukdomen. För detta ändamål begagnar man sig af auskultationen och perkussionen, såsom ofvan antydts. Vi lägga örat på åtskilliga ställen af bröstet på hvarje djur; finna vi då att på något ställe äger eu ovanligt eller ringa respirationssorl rum, så är djuret misstänkt, ty hosfriska djur hör man detta sorl öfver hela bröstkore gen, Sedan bulta och trycka vi med handen på åtskilliga ställen af bröstkorgen; finnes ett ställe, på hvilket ljudet är ovanligt svagt och svagare än bröstets motsatta sida, så är detta misstänkt.. Vanligen är perkussionen svagast och smärtsammast der respirationsljudet är svagast. Har djuret dessutom hostat-en tid bortåt, så kan med all sannolikhet antagas att lungsjukan är närvarande, äfven om ännu inga tydliga yttre symptomer visat sig. Samtliga sjuka djur, lika mycket om de äro bebäftade med svåra eller lindriga symptomer, skiljas från de friska, för att förhindra farsotens vidare utbredning genom smitta. Bäst är det då att de sjuka djuren förblifya i deras lokal, hvilken måste anses för inficierad, och att de friska individerna fiyttas till en annan ort. Ju aflägsnare denna är, ju bättre är det, Ar det möjligt, så undvikes all kömmunikaktion, så väl direkt som indirekt, emellan den friska ocn sjuka boskapen; derföre är det nödigt att den friskx boskapen erhåller en serskild vårdare och ej stillas med det-foder, som ligger på de sjukas skulle. : Tillåter lokalen, så bör -man äfven skilja de svårast insjuknade från de lindrigt angripne, och skulle det ej finnas två serskilda stallar dertill, så böra de mer och mindre svårt insjuknade djuren dock ställas långt ifrån hvarandra i. tvänne afdelningar, samt tjärrökningar anställas. Behandlingen bör icke allenast hafva till uppgift att hindra inflammationens framsteg, utan att så mycket som möjligt bidraga till dess fördelning. Härtill passa bäst de så kallade infiammationshäfvande medlen och sedan de afiedande retmedlen. Vi vilja först beskrifya behandlingen af dem, som befinna sig i sjukdomens första period. Hvarje välfödt djur åderlåtes på halsådern och aftappas Gå 42 skålp. blod, allt efter djurets storlek och kroppskonstitution. Härefter gifves, om ej utsot. skulle vara för handen, ett laxativ af 24 till 32 lod glaubersalt, upplöst i kamomillthe, elier linfröslem. Sedan applicerar man hankar, en i bröstlappen och en på hvardera sidan af bröstet, bakom bogarne. Det beror hufyudsakligen på dessa. hankar, för att genom inflammationen och efterföljande vargöring kunna åstadkomma en rätt betydlig aflednirg, att de äro af en ansenlig längd och bredd. Hanken bör bestå af en stark, tjock och en tum bred klädeslist. På bröstlappen måste hanken under huden instickas till en fots längd, och på båda sidorna något mera; klädeslisten: bör derföre vara åtta tum längre. -Hankarne sättas med en lång, bred och något böjd hankfan är nlatt am linda 4in nl mr Nå ONA ÄN