Aftonbladet – 12 januari 1849, sida 1

TER NANROE EETIAETDT EAEYIE ASAT TATE ANTTI TATE TTT som detta. Men vi föreställa oss i allt fall latt de läsare Aftonbladet kan ega i Danmark möjligen äro interesserade af att få veta hvad tvi tänka om deras vigtigaste fråga för dagen och framtiden. I Af denna anledning är det som vi ansett lämpligt att meddela några anmärkningar vid förslaget, bland hvilka de båda första måhända läro mindre maktpåliggande; men deremot den om landsthingets sammansättning angår förhåltanden af ett vitalt inflytande. Man ser här, såsom öfverallt, farhågan för den demokratiska principens öfvervigt hafva ledt till uppställandet af en antagonism inom sjelfva represenj tationen, hvars närmare beskaffenhet och inflytande längre ned utredes. Faran af detta inflytande kan väl på längden eller slutligen icke blifva utomordentligt stor; emedan det s. k. folkthinget hvilar på en så bred demokratisk bas, att en stark konflikt derigenom snart skall uppstå, och hela dem första kammarens inrättning gå öfver ända eller komma att reformeras. Men om denna supposition har sannolikhet för sig, på grund af de anmärkningar, hvartill landsthingets organisation kan gifva anledning, så faller man naturligt på den tankan, att det vore vida bättre att ifrån början konstruera hela byggnaden så beqvämt och ändamålsenligt, att ej inredningen skall behöfva genast ånyo omgöras. Se här i korthet derföre de hufvudsakligaste anmärkningar, hvartill vi anse det danska förslaget föranleda: 8 13 föreskrifver, att konungens civillista pbestämmes för hela hans regeringstid,. Detta är visserligen enligt med bruket i flera andra länder, likväl torde den anmärkning kunna göras, att ett sådant bestämmande på förhand, om regentens underhåll af staten för lifstid, ej är af behofvet påkalladt, och att intet skäl finnes hvarföre ej riksdagen må kunna besluta rörande detta statsarislag, likaväl -som om alla andra. Skälet till ofvanstående inkast ligger ej aflägset; erfarenheten har visat, att regenterne oftast äro liberala och populära vid anträdet till styrelsen, samt följaktligen mottaIgas med en entusiasm, hvars materiella uttryck består i att frikostigt öppna på nationens pung. Det är då alltid en obehaglig sak att hålla igen; men att, under inflytandet af en så beskaffad, ganska naturlig, men i de flesta fall svagt motiverad folkförtjusning, fastställa civillistan oföränderligt för hela regeringstiden, är mindre välbetänkt; ty då ett lands konung väger i sin hand folkets önskningar och förhoppningar, torde det ej vara för långt drifna anspråk, om folket åt sig reserverar rätten, att lämpa statens anslag till regenten efter måttet af den beredvillighet, hvarmed regeringen går nationens önskningar till mötes. Förhållandet här i landet, hvarest ständerna vid hvarje riksmöte bestämma civillistan, har åtminstone ej gifvit anledning att hysa någon fruktan för missbruk af denna ständerna obetagna rätt, att nedsätta anslagen för konungen och hans familj. 8 21. Stadganderne i denna paragraf, att konungen kan afskeda de af honom tillsatte embetsmänp, samt att konungen kan förflytta embetsmän utan deras samtycke, doek så, att de dervid ej förlorå något i inkomster,, inrymma åt regeringen en alltför vidsträckt, godtycklig maktutöfning öfver den del af embetsmannaklassen, som tillsättes af konungen, för att kunna rätt försvara sitt rum i en verkligt frisinnad och demokratisk konstitution, hvilket det danska grundlovsudkastet i så mycket synes vara. Man må häremot gerna göra det inkast, som i alla tider burits-på tungspetsen af de servilt konungske: att en sådan makt och myndighet, som den ifrågavarande, är oålskiljelig från en kraftfull styrelse; vi vidblifva dock, och ämna vid hvarje tillfälle förfäkta såsom grundpricipen för all demokratisk styrelse, att såvidt möjligt inskränka godtyckligheten, äfven när den utöfvas af regenten. Vi äro derföre af den tanken, att någon bestämmelse borde gifvas rörande de fall, då såväl afsättning, som förflyttning kunde lagenligt äga rum. Den uti 8 23 gjorda bestämmelse, rörande tiden för riksdagens sammanvaro, nemligen att den, utan konungens samtycke, icke kan förblifva längte tillsammans än tvänne månader, innefattar en vådlig inskränkning af riksdagens fria verksamhet, och lemnar i regeringens hand, att på ett betänkligt sätt inverka på, eller afbryta folkförsamlingens förhandlingar, emedan den fastställda tid, efter hvars förlopp upplösning af riksdagen lagenligt kan vidtagas af konungen, är så knappt tilltagen, att, sedan man afdrager hvad som åtgår för de vanliga ceremonierna, samt legitimationen i början, och expeditionerna vid slutet af riksmötet, blott omkring 6 veckor kunna återstå för moTRA TA EE EE EE LER Es EEE PEETER