Aftonbladet – 12 januari 1849, sida 1

— LÄ— — —, fv vvO———?—:—-———— Å.— mn O, mitt barn!, talade hon. Äfven för dig stundar, snart eller sent, det ögonblick, som nu ilar till mitt möte... Fly verldens falska lusta, på det du utan fasa må kunna se det nalkas! Du är ung, du är vacker, och hvad än mera farligt är, lättsinnigt glad och ömsint... begagna allt detta till Guds ära och din egen välfärd... Du har ej gifvit dig det sjelf, det är en skänk af Honom, från hvilken all god gåfva kommer! Ber du ej Gud, s försvinner, såsom en rök, din godhet, din glädje... låter du högmod och lättsinnighet förleda dig, så afviker du från dygdens bud, och då blir denna skönhet roten till ditt eviga förderf. Med tårar bekräftade Regina löftet alt följa sin mors råd, och modren lade sin skälfvande shand på hennes hufvud... men välsignelsen smög sig bort med den från jorden flyktande anden... Och de ur dottrens sköna ögonlock nedrullande rika, klara perlorna fuktade endast ett liflöst stoft. . Den oerfarna, missledda, stod nu ensam i verlden. Ännu för ung att Känna hela vidden af,sin förlust, simmade hon visserligen i tårar vid modrens likfärd, men med deras ymniga flöde bortflöt äfven sorgen... Sorg lrägten, så fördelaktig för en skönhet af Reginas blänlande färger... den nya känslan af rättighet att råda sig sjelf... det friska, fria, ungdomliga öfvermodet, så gifvet ett lynne som hennes ... ja, allt, allt bidrog att, så fort som möjligt, skingra bedröfvelsens mörka moln, och låta let blåa, der bakom, framlysa så bjert, så solbeglänst, att hon, inom knappa fyra veckor, mera led af att betvinga sina fröjder, än sin saknad. Under denna tid hade åtskilliga bidrag af rikare familjer skonat henne för att erfara någon brist. Och hon, ut naturen en liten slöserska, som ej kunde föreställa sig unnat än att sådant skulle räcka i evighet, hade ej det minsta brytt sig med att betänka huru nödigt, särdeles för henne, det vore att hushålla. Hennes lilla penningeförråd bortsmälte oförmärkt, och med den sista, försvinnande dalern vaknade först hennes, förfäran... hon vänlade, hon hoppades ännu, men ingen hjelpsam hand fyllde mer den urtömda kassan. Denna tidpunkt var det man afvaktat...