Aftonbladet – 10 januari 1849, sida 2

EEE te ES UT TGS TV Ar 0 ET BEGR TR SR KE NATT OO — När la haute volge församlades kring hoflägret i somras, lärer någon ha tyckt, att den nya residensstadens attributer skulle vara alltför bristfälliga, om icke äfven Malmö hade sin konservativa eller grå tidning — sin Tid eller Aftonpost — och som derjemte kunde brukas efter omständigheterna, till lämpligt spridande af halfofficiella rykten om krigshändelser, om diplomatiska utsigter m. m. Malmö Snällpost uppträdde då, i skepnad af ett slags klockare, som söderifrån messade amen till de gamla kamarillanotabiliteternas veoch jubelhymner i norr. Vexelsången har fortgått alltsedan, och i Snällposten med samma dryga ton, som han redan från vaggan fann lämpligt att affektera. En liten nedstämning deri skulle väl kunna anses passande nu mera, sedan det halfofficiella nyhetskramet blifvit en uppenbar fysisk orimlighet i Snällposten. Men härmed förhåller sig just tvärtom. Drygheten öfvergår mer och mer till öfversittareton, i mån som det verkliga innehållet tryter; och vid lätena från Snällposten numera erinrar man sig ovilkorligen huru de torra vallmostånden skallra ljudligast i höstvinden, när den slår deras både på frön och opium tömda hufvuden tillsammans. ; Kunde en god sak, en vigtig allmän angelägenhet, skjutas i qvaf med pladder, så skulle Snällposten icke arbetat oäfvet i konservatismens tjenst, genom ett med detta slags vapen nyligen försökt utfall emot reformvännerna, och särskildt emot Stogkholms reformsällskaps bekanta öfverläggningar angående petitioner om urtima riksdag . till representationsreformens påskyndande: De menlösa tidernar är titeln på detta Snällpostens arbete, men ifrån titeln till slutet innehåller det icke ett bevisande ord i sak, eller ens en tillstymmelse till utredning af frågan; utan är alltigenom en sammanstapling af de gröfsta oqväden och beskyllningar emot personer, nämligen mot hvar och en, som offentligen yttrat sig för förändringar i de ,menlösa tidernas, system, och för en förbättring i representationssättet, såsom utgångspunkt och vilkor för alla andra förbättringar. Måhända är Snällposten dock mera sansad än han syns. Jemförande sin förmåga i oqväden, med sin sakkännedom och sin förmåga att deducera, har han kanske funnit klokast att hålla sig vid hvad han förstår och förmår. Möjligen är han. äfven förslagen nog att inse den långt angenämare verkan han kan utöfva hos sina gynnare och patroner på det sätt han valt, än på något annat. Många bland de menlösa tidernas gamla devuerade skola sannolikt hålla Snällposten räkning för den besparing i tankeansträngning, som sålunda kommit dem till del. Att följa en kedja slutledningar är påkostande, särdeles för den dervid :ovane; men att begripa oqväden, kan ske utan allsköns möda; och till slut har man der tillfredsställelsen att, makligt leende, få ropa: Jo, nu fingo demokraterna på pelsen! Hvad ha de nu att säga ? Förtjente dylika bifallsropare mera svar är Snällposten sjelf, så skulle man här kunn: upprepa det bekanta Horatianska: . Ni skrattar. Ändra blott namnen; så är det om er, som sagan berättas. Ty alldeles så förhåller det sig med Snäll postens sagor. Ville man i dem byta ut någr