Aftonbladet – 10 januari 1849, sida 1

RE nn nn tat AA der äro lika väl bekanta med smygvrår och bruk hos Englands tjufvar ex professo, som nånsin Vidocq var det med de fransyska brottslingarnes. Intet passväsende är af behofvet för detta ändamål. Alldeles onödigtvis blifva de rättskaffens och idoge millionerna förlamade i sina affärer, hämmade i sina bemödanden och beröfvade de sällsynta tillfällena att förskaffa sig ett nöje, för att underlätta den bättre uppsigten öfver några skälmar... Men man kan betrakta saken äfven från politisk synpunkt. Det är bekant, att under Ludvig Filip ett hufvudskäl för passväsendets bibehållande (liksom andra dylika grenar af förvaltningen) var det inflytande, som regeringen dermed kunde utöfva på valen. Ett maximum af embetsmän, som stodo till regeringens disposition, och ett minimum af valmän, som voro i stånd att bekläda dessa embeten — detta var den basis, hvarpå deputeradekammaren och juliregeringen hvilade. Detta skäl, om det nånsin kunde högt uttalas, har nu upphört. Ingen skall i Frankrike söka försvara bibehållandet af nära fem millioner aflönade embetsmän till korruption af valmansmajoriteten. Denna fördel åtminstone har redan den allmänna rösträtten medfört.n Slutligen visar artiken ännu huru passväsendet är helt och hållet onyttigt såsom medel att utestänga politiska propagandister, hvilket synnerligen de sista månaderna skulle haf va bevisat, då revolutionens apostlar, 1 trots af alla pass, dragit från hufvudstad till hufvudstad. Slutligen uppmanas fransmännen, att ändtligen en gång hellre sträfva efter verklig frihet än efter jemnlikhet. Denna artikel af Times har sin stora tilllämpning äfven på Sverige, der obehag, hinder och kostnader för pass, förtjena att afskaffas lika väl som nånsin i Frankrike. NM mm AR me Cobdens finansplan. Reformpartiets program för nästa parlamentssession är allmängjordt, ty så kan man gerna kalla Cobdens plan för budgetsreformen, hvilken han offentliggjort i en skrifvelse till finansreformföreningen i Liverpool. Denne plan går ut på icke mindre än lättande och förminskande af tullar och skatter med 11 Y; millioner , hvilket är nära hälften af Englands årliga budget, om man derifrån afräknar räntan på statsskulden, som årligen stiger till 30 millioner f. Hufvudmedlet för ernåendet af detta mål är nu, enligt Cobdens mening, förminskning i utgifterna, serdeles för landoch sjömakten. Kostnaderna för landoch sjömakten stego under förflutna finansåret till 19,341,000 . Cobden går nu tillbaka till budgeten af 1835, i hvilken samma del af administrationen icke tog i anspråk mer än 11,657,000 f, och gör nu till uppgift för reformbemödanderna under den närmaste framtiden att återföra denna del af utgifterna till beloppet för det året. Ja, han går ännu längre tillbaka, ända till år 1830. Under detta årp, säger han, det sista af Wellington-PeeYska förvaltningen, belöpte sig utgifterna för alla delar af administrationen, med uteslutande af räntorna på statsskulden, till 18,024,000 , och under de 12 månader, som slutade-den 5 April 1848, till 26,747,000 pund. Toryregeringen af 1830 störtades följande året till följe af ett förslag af sir Henry Paonell, som gick ut på större sparsamhet, och underhuset reformerades snart derefter, hufvudsakligen af det skäl, att det hushbållat slösaktigt med folkets medel, och likväl hafva vi nu en tillökning i utgifterna af 8,723,000 pund eller nära 30 procent, såsom en frukt af reformbillen. Vi utgifva nu mera, endast till armå, flotta och artilleri, än som var behöfligt att bestrida alla grenar af administrationen under hertigen af Wellington. Om dessa sakförhållanden blifva allmänt bekanta, skall säkert landet beredvilligt följa eder kallelse, i fall ni på eder förenings baner skrifver såsom motto: Budgeten af 1835! — På den invändningen, att de politiska förhållanderna och Englands hela ställning till utlandet, jemte andra omständigheter, nödvändigt måste hafva framkallat denna betydliga ökning i krigsbudgeten, är naturligtvis Cobden beredd och svarar derpå genom att föreslå en total förändring i Englands yttre, inre och kolonialpolitik såsom bas för reformerna. Vi låna från denna del af hans skrifvelse följande intressanta ställen: Först och främst böra vi framför allt yrka derpå att grundsatsen af icke-inblandning i andra länders angelägenheter, som af politici af alla partier blifvit uttalad, må blifva tillämpad på vår regeringspolitik. Under hela förflutna året blef en flotta, så stark som den, hvilken Amerikanerna behöfva till sin handels skydd öfver hela jordklotet, underhållen på Taje, endast och allenast i portugisiska hofvets och regeringens intresse. I detta ögonblick hafva vi en lika stark flotta i sundet vid Messina, för att medla mellan konungen af Neapel och hans sicilianska undersåter, med icke mera rätt eller intresse från vår sida, än Förenta Staterna skulle hafva att sända en eskader till Holyhead och spela rolen af väpnad medlare mellan England och Irland. Tre eller fyra år hade vi en flotta på Platafloden, som intervenerade i oräkneliga stridigheter mellan Montevideo och Buenos Ayres, och slutade med att löjligt misslyckas. Jag önskade att vår regering sparade för folket dessa onyttiga utgifter, derigenom att den höll sig till principen att låta andra nationer sjelfva afgöra sina tvistigheter och bättre förvalta sina egna angelägenheter.v — För kolonialförvaltningen betraktar Cobdenden nästan fullständiga emancipationen af kolonierna såsom den nödvändiga följden af den af moderlandet antagna frihandelspolitiken; till följe deraf måste också de trettio till fyrtio små armer försvinna, hvilka England nu, för lugnets upprätthållande, måste underhålla i alla dessa kolonier. — Rörande den inre förvaltnincven vittrar han sig på föliande cättySlutmA AR Mi em fv ke Oh AA an vn wu AA TR dd ÖV FJ OO Kr AA KR ) DD RA MH ÖA MH (SD 0 HA