Aftonbladet – 9 januari 1849, sida 3

J. E. NORDBLOM. Den förlust, som genom Nordbloms bortgång träffat den artistiska verlden inom fäderneslandet, är att räkna bland de motgångar, som djupare skola kännas af efterverlden än af samtiden. Man kan såsom måttstock för det högre konstvärdet i allmänhet ej antaga den popularitet, som en producerande konstnär vinner vid sitt första framträdande: Det efemera, såväl som det gedigna ega gemensamt nyhetens behag, och sedan detta förgått, åsidosättas merändels båda. Var detta yttre behag den enda förtjensteny, så är arbetet för alltid hemfallet åt glömskan; låg en rikare halt på bottnen, skall den förr eller sednare framstråla i sin fulla glans, och, om än ej förr än i grafven, tillvinna sin mästare en oförgänglig lager. Afven Nördblom har genomgått tvenne stadier af detta prof; det tredje skall ej uteblifva. Den dag skall komma, då våra sångkomponister, om ock möjligen stundom begåfvade med en djerfvare fantasi, i Nordbloms verk. skola söka lära hemligheten att förena sans, klarhet, konseqvens med lefvande känsla, mångfald, friskhet, och alt gifva sina skapelser denna idealiska renhet och värdighet, som utgör ett utmärkande drag hos Nordbloms sångmö. Som lärare, i synnerhet i sångkonsten, har Nordblom utvecklat en betydande verksamhet, och danat ej blott skickliga elever, utan ock förtjenstfulla lärare. I sin sångskola har han åt sig upprest en varaktig minnesvård: och sålunda skall ban medverka ej blott till efterverldens nöje, utan ock till dess bildning. För vännen af Nordbloms snille är denna visshet en tröst öfver hans tidiga bortgång; för vännen af menniskan finnes ingen ersättning, utom minnet af hans ädla, trofasta hjerta, hans öppna, flärdlösa sinne, hans fläckfria vandel, hvars medvetande äfven uti pröfningens stund bevarade lugnet i hans själ. Alla som närmare kände honom, älskade honom ock, och de, hvilka han skänkte sin vänskap, skola förvara åtankan deraf bland sina dyrbaraste minnen. Nordbloms lefnadsöden äro enkla. Han föddes i Upsala den 12 April 1788, och förlorade tidigt sin fader, som idkade skräddaryrket. Af sin moder bestämdes gossen för handeln, och sändes till Stockholm, der han skulle börja sin bana. Snart visade det sig dock, att han saknade all håg för merkantila bestyr, och efter återkomsten till sin födelsestad sysselsatte han sig, mestadels på egen hand, med musik, till ej ringa bekymmer för sin omgifning. En händelse gjorde att han valde flöjten till sitt instrument, hvarefter han sysselsatte sig med pianot. Med Häffners ankomst till Upsala, 1808, började hans egentliga konststudium, hvarvid han, Jemte kompositionen, hufvudsakligen egnade sig åt sången. Sedan han en längre tid vistats såsom sånglärare i Gefle, flyttade han 1821 till Stockholm, erhöll 1823 efter Stieler sånglärareplatsen vid Kongl. musikaliska akademien: samt någon tid derefter ledamotskapet vid nämnde akademi. Ar 1826 trädde han i gifte med Sophia Katharina Horner, som öfverlefver honom. I detta äktenskap hade han 9 barn, hvaraf 6 lefva. Ar 1833 utnämdes han efter Häffner till Director Musices vid Upsala universitet, hvilken plats han innehade till sin död. Vintern 1846—47 vistades han i Stockholm, der han etablerade en sångundervisningsanstalt; de sista somrarne tillbragte han på konstresör i landsorten, åtföljd af sin äldsta dotter, m:lle Hanna Nordblom, hvars sång öfverallt vann förtjent bifall. Äfven uppträdde han stundom sjelf, såsom sångare vid dessa tillfällen. Sistlidne sommar inträffade den olyckshändelse, under en -segelfärd, hvarvid han var nära att omkomma, och hvars följder möjligen bidragit till hans förtidiga död. Uti Oktober månad började han hemsökas af reumatiska plågor, hvartill kom en frossa, som sednare öfvergick till gastrisk feber; dock tycktes i December hans tillstånd förbättras, och redan gladde sig hans familj åt hans vederfående, då han natten till Annandag jul träffades af ett blodslag, som kl. half 7 på morgonen ändade hans lif. Nordblom uppträdde först år 1821 såsom tonsättare, ehuru man i handskrift har äldre kompositioner af honom. Hans första utgifna verk var Sånger: med piano-aekompagnement, 4 häften, tryckte i Upsala. Hans öfriga publicerade arbeten äro: variationer (för alt elier basröst) öfver Sången; Sånger för barn; Qvartetter för mansröster; Sångskolan (1836—40) i 3 kurser med supplementer; 2:ne sånghäften, utgifne -i Stockiolm, samt 2:ne sångkompositioner, införde i Bragurmannen,. Hans sista utgifna arbete var en samling sånger, valde ur de 4 Upsalahäftena. Denna samling innehåller förträffliga saker, och förtjenar en synnerlig uppmärksamhet; ännu finnas dock materialier till en rik efterskörd. Af hans efterlemnade outgifne arbeten känna vi: en flöjtkoncert; en fagottkoncert; kantater, skrifne till konung Carl Johans sorgfest och konung Oscars kröningsfest i Upsala, samt lera promotionskantater. Af mesta betydenhet är måhända dock hans pianoskola, hvarpå han under de sednare åren nedlagt mycket arbete. Ett synnerligt värde vinner detta verk senom de melodiösa öfningsexemplen, hvilka af honom utarbetades i progressiv följd, och på en gång ega samma instruktiva användbarhet och musikaliska intresse, som återfinnes i nans sångöfningar. Denna praktiska del af verket skall vara fulländad; texten lärer ty värr ej hunnit blifva det. Tillräckliga skäl synas medlertid vara för handen, att ej låta detta verk gå förloradt för allmänheten.