Aftonbladet – 9 januari 1849, sida 2

tonposten klandrar det liberala partiet för obestämda satser, under det han sjelf använder nyssnämnda deklamation såsom argument. Men vi böre måhända, för att icke blottställa oss att begå en oriktig tydning, citera stycket till slut, för att derefter beledsaga det med några anmärkningar. Det lyder sålunda: Afven vi vilja agitation och anse den i viss mån behöflig, derest t. ex. det hvilande förslaget skall kunna för sig vinna en styrka i det allmänna tänkesättet, som deråt . bereder framgång. Men denna agitation har-:ett positivt måk Att deremot agitera, endast för orons skull och innan man ännu kommit öfverens om någonting, är, om icke här i landet vådligt, åtminstone onödigt och för reformens sak hinderligt. Och icke vill A. B. påstå, att de petitionslistor, som sistl. vår, under det sinnena voro enflammerade af de revolutionära rörelserna i Europa, insändes med kanske 4 å 5000 underskrifter för ett teml. sväfvande program till representationsreform, uttrycker någon respektabel majoritet i landet, eller något som kan kallas en stark opinion? Eller hafva icke de mest betydande subskribenterne å dessa listor, t. ex. hrr Richert och Bergfalk, jemte flera andra i landsorten, som vi bestämdt känna, ehuru vi ännu icke vilja nämna dem, anslutit sig till den åsigt, att heläre antaga hvad man kan få, i hopp om att framdeles erhålla något bättre, än att blottställa landet för en ytterligare kamp, då scgren kan blifva oviss? Hvarföre skall då A. B. blygas och tveka att följa samma exempel? Och nog anser väl ÅA. B. t. ex. hr Richert för cn varm och liberal reformvän, och en man, som förstår både att läsa och bedöma lagar, tilläfventyrs bättre än sammanlagdt hela Aftonbladets redaktion. Nå väl, vore det då icke skäl att något lyssna till hvåd som af dem, som med uppmärksamhet granskat förslaget, kan upplysas, eller att bristerne på afstånd synas oändligen mycket större, än de i sjelfva verket äro, då man betraktar dem på närmare håll, eller med erfarenhetens synglas och itillämpningen — hvilket en annan gång skall ådagaläggas. : Hvad menar nu A. P. här ofvan med uttrycket: obestämda satser-och sväfvande deklamationer? Ar det t. ex. en obestämd och sväfvande tanka hos reformvännerna, när de önska ett mera öppet erkännande åt folkviljan, uttryckt genom enhet i representationen utah alltför mycket inrymmande åt de gamla konsterna af tvänne karaktersskilda och hvarandra motvägande kamrar: en inrättning, som, enligt hvad nogsamt visat sig, hufvudsakligen endast är ett verktyg åt regeringsmakten och de exklusiva intressena, för att kunna bibehålla sin öfvermaäkt? Ar det en obestämd och sväfvande deklamation om man framställer den farhågan, att de privilegierade intressena skola erhålla en väl förskansad borg uti en första kammare, hvarest, utom vid en eller annan serdeles händelse, som enligt den föreslagna vallagen högst sällan synes kunna inträffa, icke andra personer kunna blifva invalde, än erkebiskop, biskopar, professorer vid universiteterna, konsistorieledamöter, kyrkoherdar i första klassens pastorater, med uteslutande af alla öfriga kyrkoherdar, rektorer vid högre lärdomsskolor, vetenskapsakademiens ledamöter, ordinarie ledamöter i hofrätter och kollegier, samt andra civila emhetsmän af lika eller högre värdighet; och inom krigsståndet regementsofficerare, eller andra af lika eller högre grad, således med uteslutande af ordinarie häradshöfdingar och lagmän, och af hela kaptensgraden i armåen; samt på förmögenhetens räkning, de, som hafva egendöm af minst 32,000 rdr banko i uppskattningsvärde. Den sednare punkten innefattar väl en skenbar modifikation i den för öfrigt helt och hållet aristokratiskt byråkratiska sammansättningen; men också tydligen blott en skenbar. Ty när man besinnar, ått ledamöterna i denna kammare skola väljäs för 9 år, och att ledamotskapet derstädes kommer att medföra en viss utmärkelse och inflytelse, så kan det tagas för alldeles gifvet, att pluraliteten åf denna afdelning komme ätt bestå af de rikaste i landet, I hvilka, i förening med det nyssnämnda byråIkratiska elementet, fruktansvärdt nog skulle bilda den stelaste konservatismen emot alla Isådana reformer, som hade de stora allmänna l rättigheterna och de rent menskliga intressena Ttill föremål. Redan den biotta omständigheIten, att endast kyrkoherdar af första klassen här I finnas serskildt upptagne, är ganska äfventyrlig; lemedan det skulle lägga ett bestämdt hinder i vägen emot den så högst behöfliga reformen i församlingarnes organisation och skapa ett I fortfarande: kraftigt stöd åt prelatintresset, samt lännu fastare än hittills samianknyta det band, -Isom för närvarande finnes emellan riddarhuset loch biskopsmajoriteten i presteståndet. !l Kan då, vi upprepa denna fråga, den anI märkning vi här framställt kallas en sväfvande dekiamation ? Och hvad menar A.P. med uttrycket: fronIderi? — Det synes fordra en närmare uttydning. Väl är det bekant, att salarierade hof,Itidningar städse haft för plägsed att anse för fronderi allt, som gått ut på att klandra det -lrådande systemet eller att agitera för genomrIdrifvande af andra principer i styrelse och i lagstiftning; men det kan väl icke vara A. P:s -Imening att vilja falla in i denna ton; så myc,Iket mindre, som vi äre öfvertygade att den bar nog sjelfständighet, för att icke göra sig still maktens hejiduk quand måme, när sådant -Istrider mot dess egen öfvertygelse. el Det må ock visserligen vara uppbyggligt, att -lvarna mot åstadkommande af ,missnöje i sinne4 a nassar a