Aftonbladet – 8 januari 1849, sida 3

LITTERATUR. a JOHAN BANER. Dikt i fem sånger af Gu. Istaf Nybleus. Lund, 1848. (VI och 68 sidor, stor 8:0) ; Genom elegansen i typografisk utstyrsel och Iden besjungne bjeltens ättstora namn, ger denna lilla episka dikt anspråk på en plats bland divanbordens prydnader på de stora skånska herresätena, och skall sannolikt ej förfela detta mål. De fem sångerna, med gemensam dedikation till Paulus Genberg,, samt hvardera med sitt särskilda titelblad och sin särskilda versform, angå följande epoker på hjeltens bana: Slaget vid Wittstock, Baners frieri, Brölloppet på Arolsen, Tåget till Regensburg och Baners död. Skildringen, ofta liflig, är alltid enkel och flärdlös; förf. erinrar sjelf i en af de anmärkningar han bifogar efteråt till upplysning: att han har i hela poeniet ganska troget följt den historiska sanningen, i den nöfvertygelse, att historien, likasom naturen, när skön, blott man så kan uppfatta denv. Denna förf:s anmärkning innebär en af de episka försökarne vanligen förbisedd estetisk grundsats, af vigtigare syftning än man vid första påseendet anar; ty om man noga granskar de äkta episka mönstren från forntiden, så finner man den strängaste historiskaztakt iakttagen; när man nemligen ihågkommer, att de äldsta hjeltesångarne — t. ex. Homår eller Homeriderna — sjelfva trodde på historisk sanning i de mytiska sagor, som de föredrogo i sina hjeltesånger, och att deras åhörare delade samma tro. Med förutsättning att något epos i i bunden form kan komma att hädanefter anslå den läsande eller åhörande allmänheten, hänvisar derföre denna grundsats på den enda riktiga och utsigtsrika vägen för den episka sångaren hädanefter som i forntiden, och historien innefattar sjelf så mycket underbart för den som eger blick derför, att äfven denna beståndsdel i en nyare tids epok ej kan behöfva saknas. I den här ifrågavarande dikten söker man likväl fåfängt efter detta element; den går helt kronologiskt fram, och träffar icke någonting märkbart på sin väg. Föredraget är öfverallt sorgfälligt vårdadt; några föråldrade ord, som förekomma här och der, hafva tydligen bhfvit ditsatta med flit, såsom man stundom söker pryda ett modernt smycke med någon ärfd hågkomst från förfädren. Verserna äro dels orimmade — så af modern form som hexameter — dels rimmade. Sålunda är 2:a sången — Frieriet på Arolsen — i korta rimmade katräner, och 3:e sången — Brölloppet på Arolsen — i praktoch klangfulla ottave rime. Samma förmånliga intryck gör icke den 4:e sångens hexametrer, denna antika versform, som nybörjaren i allmänhet finner så lätt genom vårt språks talrika daktyler, och vanligen, just till följd af denna tillgång, beröfvar den vexlande cesurens behag, hvilket för denna form är lika oumbärligt; som rimmet för en sonnett. Hade hr Nybleus, i afseende på teorien, gjort sig närmare bekant med hvad Adlerbeth upplyser derom i företalen till sina metriska öfversättningar, och i afseende på tillämpningen med Tegners och Runebergs antika meter, så skulle han mot mera fulländade utbytt en mängd versrader i sin metriska sång. ———