Aftonbladet – 8 januari 1849, sida 2

phalen, till guvernör öfver invalidhotellet, en honorärplats utan göromål, i stället för marskalk Molitor, som blifvit utnämnd till storkansler för hederslegionen. Justitieministern Cdillon Barrot har föredragit denna sak och aflåtit följande skrifvelse derom, som kan intressera läsaren: Herr President! Det kabinett som Ni hedrat med Ert förtroende går att föreslå Er en åtgärd. som det betraktar såsom ett uttryck af Frankrikes allmänna tänkesätt. Att vårt fädernesland med så mycket lugn och ärdighet genomgått den största och svåraste pröfning, för hvilken ett fritt folk kan vara utsatt, måste utan tvifvel tillskrifvas framstegen i våra politiska seder; men man kan äfven härleda äran deraf från den lyckliga inflytelsen af ett namn, som i våra medborgares hjertan lemnat en så kär och ärofull hågkomst. Pet ligger en skön hyllning åt kejsar Napoleons minne uti denna de gamla partiernas sammangjutning i en enda känsla, och i denna försoning emellan opinioner, nyss så fiendtliga mot hvarandra. Det var den store mannen förbehållet, att äfven efter sin död göra denna tjenst åt sitt fådernesland. Kunde vi väl i ett sådant ögonblick glömma att Napoleons sista broder, general Jerome Bonaparte, lefver midt ibland oss, bädanefter främmande för alla verldsliga agitationer. General Jerome Bonaparte, som år 4806 erhöll befälet öfver en af våra armekårer, har sedan den. tiden varit införlifvad med allt som tillhört vår ära; han kommenderade, efter den grymma dagen vid Waterloo, de hjeltemodiga qvarlefvorna af vår armt. Han var den siste att förtvifla om Frankrikes räddning. Om franska folket rådfrågades i sina församlingar, äro vi försäkrade, att det med en röst skulle utropa, att Napoleons brors rätta plats är invid den heigade förvaringsrummet af hans brors aska, och i spetsen för denna ädla falang af veteraner, der flere generationer af våra käcka soldater äro samlade.n DEN NYA FRANSKA MINISTERENS PROGRAM. Det tal, hvarigenom Odilon Barrot den 26 sist. Dec. i nationalförsamlingen uttalade den nya ministerens åsigter, och som således kan kallas dess program, var af följande innehåll: Representanter! J hörden presidentens tal. Iden i detta manifest är den nya ministerens: vi öfvertaga samma förpligtelser, såväl emot nationalförsamlingen som emot Frankrike. J kunnen icke vänta af oss en framställning om huru ställningen är, ty den skulle blifva ofullständig, då vi så nyss öfvertagit förrättningarne. Men hvad vi böre meddela er, är förklaringen af de grundsatser, som ledt oss vid bildandet af kabinettet och om den bana som vi hafva föresatt oss att följa. J veten att vårt politiska ursprung är olika. Ministererna böra numera framgå hvarken ensamt från åsigternas strid eller från ett partis uteslutande seger. Valet den 49 Dec. vittnar om en öfverensstämmelse, en föreningsanda i samhället, som regeringen bör gå till mötes. Då alla de män, som älska sitt fådernesland, förena sig i en sådan känsla, skulle regeringen hvarken vara patriotisk eller vis om hon motsatte sig denna stora och lyckliga syftning. Den ställning, som vi härigenom antydt, föreskrifver oss vår politik. Hvad landet vill, representanter! det är ordning, ordning på ailmänna gator, i verkstäderna, i styrelsen, i sinnena. Pen republikanska regeringen kan först i verkligheten befistas den dag, då vi afsluta de revolutionära rörelsernas period. Genom att kraftfullt organisera den våpnade makten, har regeringen velat göra den materielia makten otvifvelaktig. I det afseendet tro vi energi vara försigtighet. Vi hafva velat betaga modet för sjelfva tankan på oordningar. Vi hafva föresatt oss att bespara landet den förfärliga nödvändigheten att undertrycka oroligheter, för hvilka regeringen väl icke bör vika tillbaka då ögonblicket är kommet, men hvilka alltid äro ett sorgligt offer för menskligheten, för fäderneslandet. Efter de rörelser vi genomgått och som djupt skakat samhället, är säkerhet den första af alla behof. Lugnet måste slutligen en gång vända åter i sinnena, samhället måste åter få förtroende för framtiden, enhvar måste kunna tänka på den kommande dagen. Detta förtroende skall göra arbetet lönande, och genom arbetet skola snart rikedomens verkliga källor åter öppnas. Lyck liga symptomer förkunna oss, att våra förutsägelser i detta afseende redan äro mera än blott ett hopp och att de börja realiseras. Jordbruket, industrien och handeln hafva lidit mycket; statens förmögenhet har äfven lidit betydligt. I denna allmänna kris måste den kollektiva makten komma de individuella olyckorna till hjelp och afhbjelpa bristen på arbete. Nödvändigheten har måhända i denna omständighet låtit staten träda utöfver sin naturliga roll; och huru härmed än må vara, har denna mellankomst af staten pålagt finanserna de tyngsta bördor. Finanserna äro derföre för ögonblicket starkt betungade. Natironalförsamlingen har insett att det var på tiden, att slå in på en upplyst försigtighets och en sträng hushållnings väg. Kabinettet egnar sig åt detta stora och svåra arbete, utan fruktan, men också utan illusioner. Det är visserligen icke vår mening att statens hand skall draga sig tillbaka från alla de punkter dit den sträckt sin verksamhet: men vi tro, att den blott bör företaga hvad som är inom dess förmåga, att den icke bör göra allt på en gång. Vi kalla till vår hjelp associationsandan och privatkraften. Vi tro att en impuls från staten, öfverallt der det är möjligt, bör träda i stället för direkt utförande genom staten sjelf. vårt samhälle har beklagligen den seden att öfverlåta till regeringens omsorg sådant, för hvilket den individuella verksamheten sörjer hos andra folk. Deraf kommer denna ansökningsifver efter embeten och understöd, som förderfvat och slutat med att ödelägga .monarkien och hvarifrån man måste befria republikens regering, genom förenklande af förvaltningens machineri, genom att sätta reglorna i stället för godtycket vid ombetenas utdelning. Vi skole icke förglömma, representanter, att regeringen, för att kunna med verksamhet gifva befallningar, framför allt måste gifva onda exemnel. z