Aftonbladet – 5 januari 1849, sida 2

aste fiende, som civilisation och religionsfrihet nnu någonsin haft att möta, kallade de tyska rotestanterna till hjelp åtskilliga furstar, först achsens, sedan Sveriges, och slutligen Preusens. Konungariket Preussen har uppväxt ur lenna antagonism, men blef af nödvändighet, ikt sin rival, en militärmakt. Botemedlet blef närigenom nästan lika svårt, som sjukdomen, ch beskyddaren lika tyrannisk, som fienden. stället för en fångvaktare, fingo tyskarne två ådana. Endast allmänna tänkesättets makt skall statigen kunna befria Tyskland från båda de nyssvämnda öfverväldena. Men, ty värr, har allnänna tänkesättet i Tyskland blifvit förskräckt f den nyväckta och ännu yrvakna demokraiens teorier. Den rädda och fredälskande melelklassen, fruktande för anarki, lät misströtan få öfverhanden, och militärmakten var senast framme att tillegna sig ett obestridt välde. Wrangel och Windisch-Grätz äro nu Tysklands herrar, och de få gnistor af park nentariskt lif, som ännu uppglimma i Frankurt, hafva ingen annan bestämmelse än att utgöra, hvilkendera af dessa mustacterade hjeljar det borgerliga Tyskland skall underkasta sig. Den engelska tidningen tager härefter i betraktande den omständigheten, såsom ett i allt fall tillfredtställande fenomen, att konungen af Preussen, äfven med våldet i sin hand för ösonblicket, icke har vågat helt och hållet visa sitt förakt för opinionen, utan utfärdat en konstitution, hvilken, sådan den nu är, åtminstone icke kan återkallas. Man kan äfven tillägsa, att om furstarnes och deras kamarillors våld icke tillintetgör den lag om tyska riket och folkets rättigheter, som nu blifvit promulgerad från Frankfurterparlamentet, så är en omätlig vinst skördad af detta årets )olitiska rörelser. Det engelska bladet tillägger slutligen några pikanta reflexioner öfver det förhållande, hvari det gamla devuemanget för närvarande befinner sig. ,Att Tyskland i sin närvarande ställning, — heter det — skulle kunna bjuda en fast och sammanhållen front mot den franska ärelystnaden, är förgäfves att hoppas. Långt härifrån, tro vi, att om tyskarne i detta ögonbliek fingo votera personligen för ätt välja en kejsare, så skulle de hvarken taga Fredrik Wi helm eller Frans Josef, utan förr Louis Napoleon; så stor är afsmaken för närvarande i Tyskland för allt hvad furstar och prinsar heter. Våra Tories här i England må, så mycket de orka, söka att understödja den despotiska maktens återställelse, under den oerhördt misstagna inbillningen, att en despotisk makt bäst skulle motstå Frankrikes ärelystnad. Aldrig var en villfarelse större. Med Tyskland fritt, såsom det var i Juni, skulle, om en enda fransk bataljon gått öfver Rhenfloden, tyskarne rest sig som en man, för att drifva den tillbaka. Nu deremot tro vi nästan, att om Fhiers efler Louis Bonaparte lät en armå marchera till Mainz, skulle den mötas, icke med bajonetter, utan med bifallsrop. — Efter allt hvad erfarenheten sålunda visat, och hvad man ytterligare kan förutsäga om den närmaste tiden — utan att på något sätt låta intaga sig af exalterade eller opraktiska drömmar — kan med säkerhet fällas det omdömet, att tyskarne icke skola lyckas befästa sitt lands yttre styrka och oberoende, eller sin inre enhet och frihet, innan de blifvit i stånd att bringa sina furstar till mindre öfverspända begrepp om deras. egna rättigheter och maktfullkomlighet, och vänja dem ifrån denna fåfängans inbillning, att de, med sin omgifning, förstå att styra och ställa bättre för det allmänna, än folken sjelfva.