Aftonbladet – 3 januari 1849, sida 3

ledighet prinsessan ogift, kunde kanske någon af våra var djerf nog att eftersträfva hennes hand... detta är nu före bygdt. Men... den der arfprinsen af Hessen ... ham ä orädd . . . skall vara stor politikus, påstår man ... och rik... Vid första ögonkastet kan det så tyckas, men nä man betänker att hans lefnadssol redan kulminerat oc att någon poltron svårligen erhåller Carl XII:s syster.. så är han den bäste vi kunna få... Hans politik mot arbetar man, hans penningar behöfver man, och om ej all bedrar mitt förutseende, skall återstoden af dem blifv medel att förlama återstoden af hans krafter ... Nå, nå... jag inser det... men tyst... de komma... Gubben steg upp och skyndade in i alkoven, dev han dold af det tunga sidendrapperiet och den ofantliga sän sen, kunde utan att upptäckas se och höra allt. På de inkommandes anleten, utom IHorns, lästes de oro och de bekymmer, dem fasan vid blotta nyheten on konungens återkomst ingifvit de egentligen sammansvur ne. Ribbingarne, Leijonmark, domprosten Molin, och de ras sekreterare Schytz, hvilken i ett hemligt sammanträd fört pennan då de flesta punkterna afgjordes, hade alldeles som man säger, tappat koncepterna. De voro färdiga at på nåd och onåd kasta sig för konungens fötter, eller at lemna sina embeten och frivilligt fly sitt fädernesland så hade förskräckelsen uppskakat dem. Gyllenstjerna och Horn läto dem rasa ut. När stor men något saktat sig, började den förre i ett tal att före brå dem deras vankelmod och nästan barnsligt panisk: fruktan. Hvad gör det att kungen återkommer? ... Han löpei u sjelf i fällan!... Om vi äro enige, hvart vill han komma? Derpå hafva vi förr visat honom prof, och hoppet om en lycklig utgång är nu vissare än någonsin, emedan Sienbock ej mera finnes. Kungens anhängare glesna, hans motståndare ökas, och. Ulrikas förmälning med arfprinsen a Hessen Cassel skall sätta kronan på verket. Aldrig fallei något konungahus förr än dess medlemmar blifva oense och öfvertygade kunnen j vara derom att det är endas chronens glans som lockar Fredrik. Kungen har befall ständerna att åtskiljas... välan, vi lyda! Men riksdager