Aftonbladet – 3 januari 1849, sida 3

Mss VV tala helt öppet å båda sidor, eftersom A. P. haft den artigheten denna gången att åtminstone begagna ett humant framställningssätt. Aftonbladet för sin del anser nemligen blott en enda vigtig sak behöfvas för att bringa hela representationsreformens angelägenhet i ett önskvärdt skick; och detta vigtiga vore, att konungen gick in på och satte sig i spetsen för ett reformförslag af så liberal beskaffenhet, att det kunde mottagas med någon entusiasm af folket. Låtom oss komma öfverens om, att häri ligger knuten, och att allt annat är mer eller mindre en maskerad. Må det äfven tillåtas oss yttra den förmodan, att A. P:s red. lika väl som vi inser, att om konungen omfattade en reform, som kunde vinna den liberala, men sansade majoritetens bifall — vi gå icke längre i anspråk än till reformvännernas sällskaps program — och om konungen öppet tillkännagaf sin vilja härutinnan på ett sätt, som icke lemnade något tvifvel öfrigt, så skulle väl kanske ett, men icke två år förflyta innan reformen vore lyckligt genomdrifven, och detta utan något slags revolution. Antagom t. ex., att fråga vore om en representation med sådana funktioner och sådan indelning, sem det norska storthingets, men blott med den amplifikation i valrätten, som den närvarande tiden fordrar; och förutsättom, att konungen hade afgifvit ett sådant förslag till Riksens Ständer; hyser A. P. något tvifvel derom, att det nu hade låtit helt annorlunda i landet med utsigten till reformfrågans framgång: och att om det byråkratiska elementet, eller det lilla riddarhuskotteri, som drömmer om en iterställelse af svenska adelns glans, skulle lyckas i ett afslag vid den första riksdagen, verkningarna deraf på opinionen i landet genast skulle blifva så enorma, att samma förslag, ånyo framlagdt utan behof af en förändring, skulle vid en omedelbart derpå sammankallad riksdag gå fram utan minsta motstånd och utan allt slags behof af några statskupper? — Hvad presteståndet beträffar, så vet man på förhand att detsamma aldrig kommer att lägga något verkligt hinder i vägen. De andeliga fäderna krypa ofelbart till korset, såsom det äfven egnar och anstår deras kall, så snart de finna att det är fråga om allvar. Aro vi ense härom, så kan egentliga hiniret mot en representationsreform, sådan som den liberala majoriteten önskar, och som vi nyss antydt, icke hafva något hinder emot sig i sjelfva sakens natur. Ty nog måste vi väl tillstå, goda Aftonpost, att allt hvad man orlat om vådorna af ett sådant enkammarsystem, som det norska, i det hela icke är annat än skrän, spegelfäkteri och toma förevändningar, samt att den egentliga sjukan hos motståndarne är, att uti ett sådant system, jemte den förnuftiga inrättningen af det suspensiva veto, ligger ett erkännande åt folket, att kunna göra sin vilja gällande, samt ett band på regeringsmakten, hvilket allenastyrandets vänner icke tycka om. Det förnämsta hindret måste då sökas deruti, att konungen anses hysa en annan åsigt, än allmänna opinionen och majoriteten. Men om man är öfvertyad, att det allmänna tänkesättet här har rätt; hvarföre skulle let icke, med all aktnimg för konungens närvarande skiljaktiga öfvertygelse, under de omständigheter, från hvilka denna hittills härflutit, vara tillåtet hoppas att konungen skall finna sin ira och sin lycka uti, att framstå såsom det allmänna tänkesättets representant, så snar han blir öfvertygad om dess rätta beskaffenhet. Man bör icke vara obillig i sina förutsättninsar. Konungen personligen är uteslutande omsifven af män, som äro afgjorda motståndare till de demokratiska reformerna. Det är klart att desse skola göra hvad de kunna, emedan det ligger både i deras ider och i deras interesse, att söka ingifva och hos konungen underhålla den tankan, att hela den demokratiska agitationen egentligen är en produkt blott uf ett litet antal radikalas hugskott, icke af ett tidens inre behof, och att allmänna tänkesättet i det hela är likgiltigt för densamma. så hafva äfven många andra trott i anIra länder. Men å andra sidan finnas många skäl för den tankan, att vår konung är en mera reflekterande, i grunden liberal och för olkets sak välvillig man, än de flesta andra nu lefvande furstar; och deraf kan man äfven Iraga den slutsatsen, att han icke skall sätta sig emot en liberal reform, så snart han blir illräckligt öfvertygad om att-behofvet deraf ännes hos nationen såsom ett helt betraktad. Uti denna omständighet har man äfven en förclaring till de starka bemödanden, som gjorles sistl. vår för att genom tidningen Reformvännen och andra kanaler söka utsprida det alska ryktet, att underskrifterna på Reformnnernas petition i hufvudstaden voro tillvägabragta på ett konstladt sätt, medelst öfveralningar och trakteringar, m. m. A. P. lögger äfven mycken vigt derpå, att egeringen tagit initiativet i afseende på det vilande förslaget, och att detta skett under tt ostördt politiskt lugn samt utan något sålant tvång, som hotat andra regenter, hvilka ;ktrojerat författningar. Om vi icke fatta meningen härmed orätt, så är den, att reg. hos oss redan genom blotta handlingen att hafva tagit initiativet till ett örslag inlagt en förtjenst, som kräfver att så