Aftonbladet – 3 januari 1849, sida 2

lörsök. Kejsaren, nvars svaga själ Dhlvit djupt skakad och förskrämd af de timade händelserna, lemnade den 17 Maj i hemlighet sitt residens, uppdragande åt Johan att reda det kaos, hvilket han sjelf genom sitt ihärdiga motstånd framkallat och nu lemnat vind för våg. Medan detta försiggick i Wien, sysselsatte man sig i Frankfurt med bildandet af en centralregering. Den 29 Juni utnämndes Johan till icke ansvarig riksföreståndare. En deputation från tyska riksförsamlingen, bestående af representanterna v. ÅAndrian, v. Rothenhban, v. Sauken, Jucho, Heckscher, Franke och Raveaux, infann sig i Wien, för att notificera erkehertigen om detta beslut. Den 5 Juli förklarade sig Johan beredvillig att antaga valet; tre dagar derefter var han redan på väg till Frankfurt och den 11 anlände han till den uråldriga riksstaden. Samma dag upplöste sig den gamla förbundsdagen, efter att i 33 år hafva hållit 71 sessioner! I. RIKSMINISTERN ANTON RITTER V. SCHMERLING. Denne man, som af riksföreståndaren genast vid första bildandet af riksministeren kallades att öfvertaga inrikesportföljen, är född i Wien 1808. Han har studerat lagfarenheten öch såsom rättslärd åtnjutit så stort anseende, alt han, redan såsom helt ung man, utnämndes till nederösterrikiskt landtråd, och få år efter sitt inträde i statens tjenst kallades till medlem af lagberedningskommissionen. Han uppträdde från första stunden af sin verksamhet med energi mot den rådande byråkratiska slendrianen cch kunde göra detta med någorlunda eftertryck, då de nederösterrikiska ständerna, efter lång tystnad, för första gången höjde sin röst emot tjenstemännens missbruk af sin myndighet... Detta var den enda lagliga vägen att göra opposition, då för tiden,och Schmerling . var en af oppositionens förnämsta ledare. Men hans opposition var ej af det slaget, som helt och hållet leddes af adelsklassens intressen, utan omfattade hela folkets gemensamma rättigheter. Upphäfvandet af de bördor, som nedtyngde bondeståndet, borgareståndets representerande vid ständerförsamlingarne, större sjelfständighet åt kommunalstyrelserna att ordna kommunernas angelägenheter, mildring af den tryckande censuren: se der några af hufvudföremålen för hans nitiska verksamhet. Sedan hr v. Schmerling år 1846, i anseende till sin skicklighet i tjenstemannaåligganden, blifvit utnämnd till appellationsråd, valde honom ständerna, ett år sednare, till representant af adeln. För att i denna egenskap kunna uppträda fullkomligt: sjelfständigt, lemnade han utan afseende det lysande perspektif som man öppnade för honom, för en fortsatt bana istatens tjenst, och drog sig tillbaka ur densamma. Han uppträdde nu med större bestämdhet och kraft såsom oppositionens ledare, isynnerhet vid förberedelserna till den om våren 1848 sammanträdande landtdagen, der han fullkomligt slöt sig till den radikalaste fraktionen af reformpartiet. Det var från honom som flera förträffliga brochurer mot censuren och för införandet af tryckfriheten härflöto. Händelserna den 13 Mars, som sammanträffade med landtdagens öppnande, äro allmänt kända; Schmerling var den förste som oförskräckt inträdde i kejserliga palatset såsom folkets representant;; nan var en af de få som ägde djerhet nog att redan om aftonen samma dag uppfordra Metternich att nedlägga sitt embete, och som äfven var ögonvittne till verkställigheten af denna akt, som för alltid krossade den dittills allsmäktige och fruktade statskanslerens makt. Få dagar efter denna minnesvärda dag utsågs han genom enhällig kallelse af det allmänna förtroendet till generaladjutant hos öfverkommendanten för Wiens nationalgarde. Detta: hade att tacka v. Schmerlings nitiska bemödande för sin skyndsamma organisation, samt afvändandet af många mot denna institution riktade upplösningsförsök af frihetens fiender. Vid början af April blef v. Schmerling utsedd till förbundsdags-sändebud, och då grefve Colloredo nedlade sin Beställning såsom presidialsändebud vid förbundsdagen, blef hr v. Schmerling hans efterföljare, och äfven på denna post uppträdde han på ett sätt som tillvann honom ökad aktning och tillgifvenhet af frihetens vänner. Han valdes derefter med acklamation till deputerad uti den tyska riksförsamlingen. Sådan var i största korthet denne mans politiska bana intill det ögonblick, då han erhöll erkehertigens kallelse till inrikes riksminister; detta val hade ej kunnat falla på en talangfullare och mera populär man än hr Ånton v. Schmerling, vid den period ifrågavarande wutnämning skedde. — X2r