Aftonbladet – 2 januari 1849, sida 3

rö vöer tt a ingar tr Are arte FårataRR fntatet har fått på sin lott att forma pjesens mest komiska partier. Stycket lärer tillförene vara gilvet å kongl. teatern. — ——LL ——zzZzMindre teatern har äfven denna gången sitt lilla nyårsskämt i anledning af det förflutna årets händelser; det är fint, gladt och oförargligt. De i stycket uppträdande dimfigurerna äro: Opinion, Popularitet, Liberalism, Radikalism, Riksdag, Reaktion, Lola, Pelle Appeltysk, Nya året, omgifvet af genier, och Nya årets ceremonimästare. Scenen är på en tidningsbyrå; Populariteten representeras af en journalist (herr Kinmansson). Opinionen (hr Norrby) är rätt hemmastadd på den byråen; han läser tidningarne der, och Populariteten är mycket ifrig att höra hvad Opinionen säger om det som händer och sker. Riksdagen (hr Swartz), en ömklig personnage i urvexta kläder, står i bakgrunden med armarne i kors och blir till en början föremål för Opinionens drift; Reaktionen (hr Malmström) som med sin stora peruk och gammaldags guldbroderade frack synes föga passa för de förstnämda såta vännernas sällskap, har dock nästlat sig in med dem; han bröstar sig öfver sina patroner Guizot och Metternich och menar sig stå på säkra fötter. Bäst som det är höres en hög och klangfull röst från tamburen, och snart inträder Liberalismen (hr Björkman) med trefärgadt skärp om lifvet, dito kokard på hatten och en polsk kappa öfver axlarne; han berättar jublande om februarirevolutionen i Paris. Det är icke sant! det är icke möjligt! invänder Reaktionen vid den lifliga skildringen af-huru furstar och ministrar irra landsflyktiga omkring i vinterkölden; men när han icke längre kan tvifla, börjar han darra för sin egen säkerhet och lånar Liberalismens kappa för att skydda sig emot de otäckingarne, som nu husera i verlden. Efter Liberalismen kommer Radikalismen (hr Zetterholm) med den röda mössan till hufvudbonad. Han sjunger barrikadernas pris och hyllar kommunismens grundsatser. Har du cigarrer? frågar han den ene -medborgaren — strykstickor har jag. Har du något att dricka? vänder han sig till den andre — här fins tilltugg . . och dermed tar han fram en kaka spisbr öd, hvaraf han bjuder ett stycke åt den ene cch ett åt den andre. De andra herrarne draga sig för Radikalismens råa fasoner, men Liberalismen föreställer dem att man måste hålla god min med den karlen; och de finna sig då uti att dricka ett glas för broderskap och jemlikhet med medborgaren i den grofva kavajen och becksömskorna. Radikalismen rusar derpå åter till vägs för att fullfölja sin seger och regera som fan,. Riksdagen hade vid de första frihetsropen förskräckt gömt sig under ett bord; man börjar söka efter honom och ändtligen kommer han framkrypande — på sina fyra. Han blir bortkörd, den ledsamma figuren. I hans ställe uppträder en annan, hvars ankomst förebådas af några smällar med ett ridspö: det är Lola (m:ll Frösslind), strålande af ungdom, friskhet och lefnadslust. Hon blir väl emottagen — äfven af publiken. Pelle Appeltysk, (hr Stjernström) medlem af förbundsdagen i Frankfurt, är hennes förklarade riddare; han följe; sin sässe Lola i hack och häl; han vill gifva henne Holstein, Schleswig, Danmark, Sverige till och med! Hon nöjer sig med Fyen och die schwedischen Soldaten, hon tycker mycket om de svenska soldaterna. Efter afsjungandet af ett par kupletter till Lolas ära, begifver sig Pelle Appeltysk borl med sin dam, för att tillsammans med henne v,arbeite, för Tysklands enhet. Emellertid hade Reaktionen repat sig igen; han inkommer åter, nu med högburet hufvud, och lofsjunger Jellachich och lillav Windisch-Grätz, bombardini, bombardano... Hans åsigter blifva dock aldrig populära och opinionen förargas öfver hans öfvermod. Popularitet och Opinion hjelpas åt att störta Reaktionen i afgrunden; hvarpå äfven de draga sig tillbaka. Nu förvandlas scenen till ett tempel i rik stil, guld och ädelstenar glänsa på de skönt arbetade pelarne; i fonden visar sig; i en krets af genier, det nya Aret, med rosenknoppar vid ungdomlig barm, friska förhoppningar i bjertat och vackra löften på läpparne. Hennes ceremonimästare (hr Torsslow) framträder på scenen och sjunger i nätta kupletter sina reflexioner öfver det som varit och sina. önskningar för detsom kommer. Till förpjes gafs i går Markisinnan de Villette, helt visst det bästa af de minga skådespel man har af madame Birch-Pfeiffer. Stycket har ofta varit speladt på Mindre teatern; det bör vara så tillräckligt kändt, att ingen redogörelse för dess innehåll nu behöfves. Det återses alltid med nöje; för den som icke förut haft tillfälle dertill, är det verkligen en bekantskap at: göra. Hr och fru Torsslow hafva-i denna pjes ett par partier, värdiga deras stora talang. Vid första uppsättningen hade fru Eriksson madame Maintenons roll; det är ingen oarlighet mot mamsell Frö-slind, som nu öfvertagit den, om man med någon saknad erinrar sig hennes föregångerska. Mil F. förstår icke illa den beräknade, kalla, stolta, om sin