Aftonbladet – 2 januari 1849, sida 3

Hvad hör jag? Grymma barn! Du vill då, äfven du sjelf vill lemna mig! Nåväl, gå då otacksamme! Öfvergif mig åt min ensamma, hjelplösa ålderdom, lemna mig åt alla saknadens qval! Alla de mina längta efter min död... den skall icke heller länge uteblifva. Hon föll i en häftig gråt: Den unge hertigen kastade sig, simmande i tårar, till hennes fötter, kysste hennes hand. Nej, jag kan ej se dens sorg, som för mig varit mera än en mor... Jag stadnar gerna hos min mormor, om min konung tillåter det. Drottningen uppgaf ett glädjerop och slog sina armar om prinsens hals. Mitt barn! Han måste det... han vore ju grymmare än en tiger, om han nekade mig det, om han beröfvade mig, sin gamla farmor, min enda tröst. Ja, Horn, jag vill skrifva, jag vill i mitt bref afmåla min sorg, min förtviflan, om han skulle bortrycka denna älskling ur mina armar... jag skall besvärja honom att hafva tålamod att förbida en gammal gummas död och ej i förtid nedstöta mig i den halft öppnade griften. Horn! Ni har visat deltagande för min smärta och jag tackar er, men jag ålägger er tillika att skaffa mig en säker kurir! : Det skall ske; när befaller ers majestät hans resa? I morgon. Horn bugade och ville gå. Hertigen höll honom tillbaka, Herr, grefve! Jag har en bön till er. Återtag det grymma yttrande hi nyss fällde, att ni ej längre vill vara min guvernör! Ni kan visserligen hafva skäl att lemna denna plats; men betänk hvilka sorger, hvilka mödor hvila på konungens axlar, och ni måste ursäkta hans glömska: ty annat var det ej. O tyst, säg ingenting, ni måstel... annars gör jag med er som Diogenes med Anthistenes. År ni lika hård som den sednare, så är jag lika envis som den förre.n Det furstliga barnet bad så intagande, kastade sig så kärleksfullt i grefvens armar, att till och med denne man blidkades deraf. ! Efter ers höghet är så envis, har jag väl ej annat parti än att följa den grekiske filosofens exempel, genmälte han... Förstås likväl, så länge hans majestät tilllåter det. Han bugade och gick. Den gamla drottningen omfamnade sin sondotterson med samma känsla, som om hon återfått honom ifrån de döda. Gå, min söta Carl, jag ämnar nu skrifva. (Forts. följer.)