Aftonbladet – 2 januari 1849, sida 2

benämningen regala pastorater uttrycker, så förvärras delta ännu långt mera genom den författning, hvilken i det här ifrågavarande fallet bhfvit åberopad och verkligen gäller såsom skäl för lektor Ljungdahls befordran. Ja, vi draga icke i betänkavde att påstå, det denna författning utgör en hufvudorsak till en stor dei af den förstelning, hvari vårt politiska samhällsskick befinner sig, äfvensom till den böjelse för prelatvälde och anspråk på servilisnr inom kyrkan, som så ofta utgjort ett rådande drag hos notabiliteterna bland presteståndet vid riksda garma. — Detta kan vid första påseendet synas nog mycket sagdt; men eftertankan skall snart öfvertyga enhvar, alt så förhåller sig. Pastoraterna äro nemligen delade i trenne klåsser. Denna klassfördelning är egentligen icke gjord efter någon annan grund, än inkomsternas. Nu har det blifvit så visligen stäldt, att den första klassens pastorater eller de största äro, enligt den författning som ännu är den gällande, uteslutande förbehållna åt dem, som hafva de högsta sammanlagda betygen för undergångna examensoch disputationsprof. — Den trägnaste tjenstgöring i församlingen, de långvarigaste meriter, det utmärktaste nit om kristendomens och dygdens befordran, den mesi vitsordade oegennytta och uppoffring af tid och krafter till medmenniskers andeliga väl, betyda här alldeles intet, ijemförelse med några laudatur, afgifna inom något al stiftens konsistorier, hvilka på sådant sätt och uti denna lagskipning öfver examina, i sjelfva verket äfven hafva det stora privilegium att vara de, som egenteligen portionera ut de bästa styckena från de egyptiska köttgrytorna. Ifrån början har — och detta bör icke misskännas — afsigten med författningen utan tvifvel varit berömiig, nemligen att genom ett förelräde åt lärdomen till de största pastoraternas erhållande gifva en stark stimulus till kunskapers förvärfvande, samt i och med detsamma en lyftning åt presteståndet i det hela på intelligensens vägnar. Om : vi icke misstaga oss, härleder sig författningen för öfrigt egentligen ifrån framlidne biskop Nordin, hvilken uttönkte och genomdref densamma såsom ett medel att förekomma den osed, som började inrota sig under konung Gustaf III:s tid, då några stora pastorater af första klassen bortgåfvos åt en kapten eller en löjtnant vid gardet; såsom vid framlidne prosten grefve Schwerins befordran till kyrkoherde i Sala. Men det stora felet, som med lätthet kunde undanrödjas, om man blott ville, är, dels att betygen uteslutande skola gifva företräde till den omnämnda klassens pastorater, så att andra förtjenster, äfven då de påtagligen kunna vara större, icke komma i jemförelse dermed; dels också, att sådana betyg, som härvid erfordras, på intet sätt behöfva förutsätta någon hög ståndpunkt på den verkliga intelligensens och kunskapernas skala. Ty hvilka äro väl bufvudsakligen de kunskaper som fordras för dessa betyg? Dogmatiska och teologiska; samt öfver hufvud sådana, till hvilkas erhållande i främsta rummet endast fordras ett godt minne. Denna egenskap är visst en förträfflig naturgåfva; men den kan äfven ofta vara förenad med ihålighet i öfrigt, samt med brist på omdöme och menniskokännedom; Det utgör i detta hänseende en kuriös erfarenhet nog, redan från akademierna, att-en stor del af dem, som läst sig till de s..k. hedersrummen vid magisterpromotionerna, sedermera befunnits vara ganska medelmåttiga i sådana förmögenbeter, som kommit i fråga att användas uti det praktiska lifvet. Detta gäller ännu mycket mera om de teologiska examensstudierna specielt, som till största delen uteslutande tillhöra den från verlden och det lefvande lifvet i allmänhet åtskiljda, men oftast pedantiskt inbilska boklärdomen. Sanningen af hvad vi häryttrat, vitsordas ock af presteståndets förhandlingar vid våra riksdagar. Man skall der ofta finna, att en del uppsatte ledamöter inem kyrkan, hvilka kommit till sina platser på grund af höga lärdomsbetyg, yttra sig med en förening af anspråksfullhet ech brist på logik äfven i ganska enkla räsonnemanger, cch med ett svammel af deklamationer, som falla i ögonen på granskare äfven med vanlig bildning ech sundt förnuft; men som, när eaken närmare eftersinnas, befinnes vara en följd utaf sjelfva beskaffenheten af de studier och det slags lärdom, hvaråt de hufvudsakligen egnat sin ungdomstid. Ju mer man betraktar allt detta, desto mer öfvertygas man om den ifrågavarande författningens orimlighet i dess nuvarande exklusiva skick; och det är alldeles icke öfverdrifvet att påstå, att i samma mån som chefen för eceleIsiastikärenderna vill, så att säga, samvetsgrannt Ibålla sig till dess tillämpnig med bokstaflig stränghet, i samma min uppstår ett summum jus summa injuria, d. v. s. att högsta rätt Ikan blifva den största orättvisa. Vi tro derföre, att få reformer i det svenska kyrkoväsendet finnas, hvilka äro mera maktIpåliggande än en förändring af den oftanämnda författningen; under det man å andra sidan visserligen icke kan betvifla, att denna reform Här en ibland dem, som skalt-hältigast bestrimmm AA AA no