Aftonbladet – 2 januari 1849, sida 2

Mera om prosten Ijungdahls befordran samt) befordringssystemet till pastorater i allmänhet. Redaktionen mottog för några veckor sedan j on insänd artikel, hvars författare bittert klasade öfver de anmärkningar, som varit framställda i ett par insända artiklar, dels i Afton-l bladet, dels i tidningen Upsala, angående prusten Ljungdahls utnämning till Skepplanda pa-! storat i Bohus län, och genom en utförlig species facti sökte bevisa, alt utnämningen var fullkomligt i sin ordning, och att ingen af medsökanderne till ifrågavarande pastorat hade rättvisa anspråk alt blifva ställd framför Ljungdahl. Red. hade, redan innan denna skrift inkom, haft tillfälle att göra sig noga underrättad om förhållandet med det ifrågavarande befordringsmålet och se de sökandes meritförteckningar. Detta sätter oss i tillfälle att uppfylla insändarens önskan utan att behöfva intsga hans långa jeremiad. Det bör neml., oaktadt Aftonbladet icke sjelf ifrån början bragt denna sak å bane, anmärkas och upplysas, att vid jemförande af nyss närnde förteckningar uppstår verkligen det märkv rdiga förhållande, att lektor Ljungdahl, fastån varande en af de yngste till åren bland sökanderne, och en al dem som minst gjort tjenst i församlingen, samt redan förut hugnad med prebendepastorat, likväl efter författningens bokstaf hade rätt att få pastoratet, när man sammanlägger de omständigheter, som, enligt samma författning, äro gällande till företräde inom första klassen. Så till vida, som chefen för ecklesiastikdepartementet anser sig förpligtad att följa den ordagranna bokstafslydelsen, och detta gillas af hela regeringen, hvilket dock ej synes kunna vara något åliggande, när särskilda omständigheter förekomma, som påkalla ett billigt afseende emedan konungen kan nämna hvem han behagar, — så till vida, säga Vi, är således intet vidare att säga i anmärkningsväg emot den ifrågavarsnde befordran. Men vi tro oss icke begå ett misstag genom alt påstå, att det klan dor, som du förut vmmamada artiklarses insändare riktat emot befordringsåtgärden vid detta tillfälle, i stället med så mycket mera skäl faller på sjelfva förfsttningen. Om icke, enligt hvad erfarenheten visar, vanans makt medförde den verkan, att man ofta icke blott uthärdar, utan ock förbiser en mängd förhållanden, hvilka, betraktade blott med förnuftets oförvillade öga, genast skulle utdömas, så måste det i sig sjelf redan förefalla i hög grad besynnerligt och oegentligt, alt regenten eller centralstyrelsen i ett land af flera tusen qvadratmils storlek och flere millioner menniskors befolkning, skall ega bjuda och befalla, hvilken person de betydligaste församlingarna skola emotUaga till sin själasörjare, utan :tt de der: vid hafva ett ord att invända. Låt det t. ex. finnas en man, som nied det mest utomordentliga nit skött religionsvården inom ett visst distrikt, som genom lära och föresyn verkat de vigtigaste resultater för sedlighetens ech de kristliga dygdernas befordrande; antag derjemte att denna lärare är så anmönt älskad, att församlingen till den vida största delen eller enhälligt önskar få honom till sin kyrkoherde; det, hjelper icke, emedan regeringen, som oftast icke känner det minsta hvarken om församlivgen eller de sökande personligen, förbehållit sig utnämningsrätten; och mar kan taga för afgjordt, att i nio fall utaf tio, andra perscner i de flesta fall stå den af församlingen önskade i vägen med större anspråk enligt nu gällande be ordringssält. Detta är redan en betydande olägenhet, hvari man till en del kan s ka och finna orsaken till den brist på lif inom kyrkan, sem på den sednare tiden börjat blifva allt mer förninmbar, och som för öfrigt sammanhänger med hela apparaten af vårt kyrkoväsendes närvarande yttre beskaffenhet. Men om, såsom nyss :ades, en stor cegentlighet redan ligger i sjelfva det väsende, som