Aftonbladet – 30 december 1848, sida 2

ia inbränner tecknet af sitt: hat emot medeltidens varlefvor. Det är otvifvelaktigt, att vi lefva i en id, hvars like icke funnits någonsin; och om ock, detta tillkommelsens sidskifte, vår trånad efter vad vi vilja vara har brådmognat, så är det ändå säkert att den skickelses makt, som begynt gripa och skaka på Europa, och mot hvars udd det vore örmätet. att spjerna, bryr sig föga om hvad vi önska eller viljan. —LL — Bland de mångfaldiga olika kommentarier och kannstöperier, som nu förekomma i hela verldens tidningar i anledning af Louis Napoleons utväljande till president i Frankrike, synes följande i en engelsk tidning förtjena uppmärksamhet: Alt beror för närvarande på den nyvalde presidentens tålang eller fogsamhet. Det förra säges han icke ega. Och likväl måste vi frikänna honom från större delen af de gamla anklagelserna att vara en vildhjerna utan eftertanke ; ty, med en sådan opinion hos flertalet af franska folket, som vi nu lärt känna, voro expeditionerna från Strassburg och Boulogne alldeles icke så absolut orimliga, som man hittills föreställt sig dem. Under de tre sista månaderna har prinsens uppförande varit klokt och väl afvägdt. Hans adresser hafva visserligen varit magra, vacklande, och innehållit mjölk och vatten; men detta bör sannolikt tillskrifvas den omständigheten, att de utgått från Odilon Barrot, som under den sednare tiden varit prinsens torr-amma. De vigtigaste resultaterna af valen måste väntas i den främmande politiken. Louis Napoleon har med klokhet fört fredens språk och sednast protesterat emot expeditionen till de romerska staterna. Icke desto mindre kan en Bonaparte, upphöjd till Frankrikes regent genom ett helt folks acklamation, icke gerna af de tyska makterna behandlas med samma mystificerande politik , som hittills hos dem varit rådande. Vi tycka oss också uti de preussiska och österrikiska statsmännens uppförande varseblifva ett slags omtanka att ordna och beställa om sitt hus, och ett vädjande till folkens liberala sympathier, hvilket är ganska klokt och inträffar i grefvens tid, då en Bonaparte ånyo kommer att uppträda på scenen. Hvad Frankrikes inre strider beträffar, så är det klart, att alla missnöjda minoritetermåste vara stilla och vika för en sådan ofantlig majoritet. Socialismen miste, för en tid åtminstone, återvända till sin naturliga ställning inom den filosofiska diskussionens område, och den röda republiken gömma sitt hufvud i gömställen af sina klubbar. Grodorna, som icke vilja hafva kung Stock (man erinre sig den bekanta fabeln) och som lågo den politiske Jupiter i öronen med sina böner att skicka dem en styresman med mera lif uti, hafva nu ändtligen fått kung Stork i stället; och dd stackars varelserna hafva nu intet annat at göra, än att för närvarande dyka undan han: åsyn och faran, samt låta den långbenta oci långnäbbade fågeln kråma sig i sitt majestät såsom obestridd herre öfver deras våta rike. oms oe IT. s LA ss oc .