Aftonbladet – 29 december 1848, sida 2

lerom yttrats, med och mot, i de nyssnämnda arkunderna — protokoller, böcker, ströskrifter och tidningar. Med dem, som, på sätt det sker:i Tiden, indå kunna vilja jäfva alla dessa sammanstämmande, lefvande och urkundliga vitsord, blott senom ett dixi, en bevislös förnekelse, — med lem lärer icke heller någon gemensam pröfning, någon lugn diskussion någonsin vara möjig, och ännu mindre någon, som skulle förmå sfvertyga förnekarne om sin villfarelse. Detta hafva de liberala längesedan insett; 50 års erfarenhet bör hafva varit tillräcklig, för att öfvertyga dem derom. I sjelfva verket hafva le också försakat allt hopp att kunna öfvertyga det ägta ultrakonservativa partiet genom skäl, vare sig logiska eller historiska. Men under de 30 åren hafva de funnit en annan bevisare, som trädt dagligen mer och mer på deras sida, — en: omotståndlig: argumentator, och just den, hvars namn våra konservativå med ett slags dyster aning sednast inskrifvit på sin fana; nemligen tiden. De liberale hafva märkt sina för skäl otillgängliga motståndares leder år efter år glesna för tidens demonstrationer, under det att de sett sina egna i samma ordning förstärkas genom samma mäktiga bundsförvandt. Det liberala partiet skulle kunna lugnt afvakta detta slags demonstrations vidare fuliföljd, om det icke erinrade sig den bekanta regeln: ,Ijelp dig sjelf, och Gud skall hjelpa dig! och alt tiden, i samfundlig betydelse, icke mätes genom annat än samfundsledamöternas slägtföljder, hvilkas åsigter och bildning icke få lemnas ohejdadt åt de väl mer och mer fåtaliga, men genom sina inbördes förbindelser och sin samhällsställning ännu mäktiga ultrakonservativas inverkan. Å sin sida bafva de sistnämnde icke varit lika otillgängliga för ifrågavarande faktiska demonstration, som för de logiska och historiska; de hafva märkt att de med hvar dag befinna sig mer och mer i minoriteten, under det att de liberala bilda en med hvar dag vexande majoritet. Såsom en sista tillflykt hafva de derföre sökt demonstrera bort vigten af majoriteten: dels påstått att en sådan icke finnes: delsatt, om den finnes, den betyder ingenting, emedan minoriteten uppväger den fullt, i insigter, talanger och förmögenhet. På minoritelens öfvervigt hafva de likväl icke anfört några skäl; det hade också blifvit svårt, om män med insigter och talanger, på ena sidan, skulle nog ggrannt uppräknats mot lika högt begåfvade — om än stundom med andra insigter och talanger begåfvade — på den andra. De hafva i stället tillgripit den vida lättare utvägen att nedsätlta majoriteten, genom att förtala och nedsvärta den — framställa den som en lumpenhet utan allt värde. Se här, t.ex. huru Tidsförfattaren bedömer majoriteten i den vigtiga reformfrågan: Om man än finge hvarenda borgare och bonde i hela Sverige att underskrifva petitioner, som innehölle detta: vi bönder och borgare vilja ensamz: me stifta lag för Sverige, hvad stort vore väl deri? Tacke dem den som vill för det; men de petitionerna innebure icke mer än ungefär detsamma som om de ville säga: vi Pål Jönsson, Jöns Svensson, Erik Larsson m. fl. ha mycken lust att ieke blott behålla det vi ha, utan ock komma åt hvad som för närvarande tillhörer vår nästa. En opinering, som skulle säga så mycket som detta: nog kan det väl vara möjligt att det vore säkrare för thron, kyrka, lagväsende, försvarsverk 0. S. Vv. att hafva målsmän, valda ur deras eget sköte, som på riksdagarne säkrast förstode alla dessa ämnen och försvarade hvad godt vi möjligen kunna hafva, om okunnigheten eller partisinnet ville angripa det; än att lagstiftningen derom råkade i händerna på bönderne ensamt eller slumpades på sådana, som bäst förstode att smickra dessa, såsom den talrikaste valmansklassen, men eftersom jag är bonde, så vill jag att bönderna skola föra talan ensamme, ty deraf har jag största fördelen; med kronan. och landet må det för resten gå som det kan?. Eller som skulle betyda så mycket som detta: jag. är borgare och har pengar, de som ha pengar äro ensamme behörige att ha beslutanderätt om allmänna angelägenheter, derföre är det-vi, jag och mina likar, som skola besluta om kyrka, -lagväsende, försvarsväsende o. s. v.? Eller som betydde så mycket som detta: jag vet just icke hvarom frågan är, eller hvad godt eller ondt samhället kunde hafva deraf, om man väljer riksdagsmän på det ena eller andra sättet, men som det alltid är roligt att få något nytt, och det ju icke kostar något att skrifva sitt namn, så skrifver jag mitt också? En majoritet af sådana opinanter — hvad är det mer om demokratien räknar er sådan? Har den derföre skäl att vara uppblåst? Och om demokratiens ledare här i Sverige vilja ransaka sina listor och pröfva sina samveten, har der väl, då en del för allmänna satser om frihet, jemlikhet m.; m. svärmande individer frånräknas, egentligen någon phalang, som icke till det mesta kan hänföras till någondera af föregående kategorier? Har den mänga, som i sjelfva verket: ur högre synpunkt, till följd af djup öfvertygelse om demokratiens egen öfvervägande förträfflighet såsom statsform, skulle vara hågade att för dess införande hos 0ss våga Hf och egendom? Märk: lif och egendom, Om så är, om den kan af sådana uppställa en stor och mäktig majoritet, som anser den vinst demokratien 7 Sverige har att bjuda på, högre än sitt: eget lif, högre än hvarje offer, som ar individen kan presteras — nå väl! då kan den vara stolt och föra ett. väldigt språk. Men så länge den detta icke förmår, så är det inte värdt att den kläder sig i lejonhud. I förbigående kan anmärkas att frågan om uppoffring af lif och egendom för partiåsigter, innebär här ett tömt skryt; ty om demokratien vänder sig emot aristokratien och prelaterna med samma fråga; huru många kunna besvara den med ja? Men hvem blir det då som .yfs i lejonhud? I konseqvent sammanhang med konservatismens. skildringar om majoritetens lumpenhet, står dess påstående om majoritetens tyranni. Hörom förmäler Tidsförfattaren (i N:o 276), med hänseende till borgareoch bondestånden: Hade de one stånd, som sträfvat efter supremati öfver de båda andra, klarligen ådagalagt, att de varit dessa i intelligens, i statsmannaerfarenhet, i nit för landets sannskyldiga väl, afgjordt öfverlägsna,. s i anka