Aftonbladet – 29 december 1848, sida 2

repa ordet — att om konung Oscars regering velat en representationsförändring, hon skulle hafva väntat med ett förslags afgifvande härom ända tills tvenne utom henne liggande impulser (1:o oroligheterna i Europa, 2:o de talrika petitionerna från reformsällskaperna) förmådde henne dertill, i år först, och-sedan riksdagen var långt framskriden? Hvarföre, om hon sjelf önskat saken, afgaf hon icke äfven för egen del proposition till ständerna i konstitutionsfrågan, då den ryktbara kommitteens utlåtande till dem afgick, utan nöjde sig med blotta afsändandet af detta utlåtande, tyst som muren för egen räkning? Detta är den ena omständigheten, hvilken i mitt tycke talar ganska högt. Den andra tillkommer, som är, att när regeringen slutligen aflät sitt. representationsförslag, detta så inrättades, att dess antagande, så att säga, försvårades, om icke redan genom grundsatsernas tidsvidrighet, dock åtminstone genom den praktiska overkställbarheten i en mängd partiella hänseenden. . Ar det troligt, att en regering, som på allvar tänkes vilja se sitt förslag gå igenom, och som, när den behagar, eger till sin disposition landets största talanger i och för ett dylikt förslags uppsättande, skulle låta göra det så, att det till och med genom sjelfva sin redaktion, om ock ej annat hinder vore, måste blifva oantagligt, då afgörandet (såsom fallet är vid nästa riksdag) skall ske genom ja eller nej på det hela, oförändradt, utan ringaste, ens den minsta formförbättring? För den opartiske betraktaren framställer sig den tanken lättfattligast, att i sjelfva verket regeringen aldrig åsyftat en representionsförändring; men när den såg sig i en ställning, att klokheten bjöd ett visst undseende mot den allmänt och högljuddt! yttrade önskan om ett förbättradt riksförsamlingsskick, den endast begaf sig härtill i en formbildning, hvarom den kunde hysa billig förmodan, att den skulle förkastas af ständerna, hvilka derpå finge stå inför den lottlösa nationen såsom orsaken till dess Hifliga önskans oupphörliga uppgång i rök. Regeringen vunne härigenom den angenäma positionen att vara tadelfri, och åt ständerna lemnades att bära hundhufvudet. Tycker du, jemte mig och mången, att denna utsigt af saken är temligen påtaglig, så torde sedan besvarandet af den: -uppkastade frågan: huruvida regeringen sjelf önskar uriima riksdag? icke vara svårt. Det troliga är, att, regeringen, närhelst riksdagen kommer, emotser sitt förslags fallande, och gör det med nöje. Häraf följer, att det för regeringen sjelf. måste vara likgiltigt när denna riksdag inträffar; det vill säga: det är för henne af intet intresse, antingen detioch för detta ärende blir urtima riksdag, eller ej. Härmed följer då också, att om ifrån folkets sida en stärk önskan skulle gifva sig tillkänna, att få urtima riksdag, kan regeringen, utan att handla mot sitt intresse, lemna bifall till nationalopinionen; likasom samma regering, om en sådan opinion icke uttalar sig, låter urtima riksdagen vara, enär denna, åtminstone i och för representationsförändringen, icke ligger regeringen om hjertat. Hvad som återstår, är således blott att eftertänka huruvida Nationen på sin sida (och då, enligt förutsättningen, Styrelsen sjelf är likgiltig för saken) har anledning att önska urtima riksdag? Ja synes vara det ovilkorliga svaret härpå, när man erkänner den stora angelägenheten för svenska folket att ju förr de-l. sto hellre bekomma ett tidsenligt representationsskick. Då utom revolution detta ej kan vinnas utan på riksdagar, måste sådana önskas, ju tätare ju bättre, ända tills målet är vunnet. Den enda betänklighet fosterlandsvännen kunde hysa härvid, vore den, om före riksdagen kännedomen om det hvilande representationsförslaget ej skulle hinna sprida sig så allmänt, att, till: följe af brist på denna kunskap, deras tankei afgörandets stund Händelsevis blefve gällande, som anse . det hvilande böra antagas, icke derföre, att de ej i sjelfva verket både begripa och önska ett bättre, utan blott emedan de anse det passande som öfver-) gång till ett framdeles kommande, önskvärdare. För min del anser jag väl ieke en så stor okunnighets fortfarande möjlig under ännu ett helt år, Kvilket minst miste åtgå före den ifrågasatta urtima riksdagen; och befinner det sig, att jag häri får rätt, så försvinner dermed betänkligheten, hvarom vi tala. . Men i annan händelse — hvad mer? Skulle svenska folket finna sig vid en öfvergångs-formation, och af denna natur — hvem har väl att säga deremot, då saken ejär någon annan än nationens egen? Faran blefve i allt fall icke så stor, då man väl ifrån ett öfvergångsmoment måste Ikunna komma till ett egentligare, som nationen behöfver och vill. , Likväl skall jag i det följande tillåta mig anföra grunder, som göra temligen probabelt, att, äfven med förutsättning af den okunnighet om förslaget, hvarom vi tala, det ändock Igenom en och annan alltför framstående egenskap måste stöta nog, för att förkastas. Bland annat ligger deruti, att vid sjelfva de hufvudIsakligaste riksdagsämnens behandling det Kvilande förslaget innefattar i det närmaste samma grundform och dermed samma grundfel, Jsom den närvarande fyrkamriga representationen har. Ty just denna, oaktadt på fyra stånd, lär de facto. tvåkamrig i alla stora och riksIvigtiga frågor, der adel och presterskap stå Ttillsammans på ena sidan liksom borgare och tbönder på den andra. Tudelningen existerar Isåledes redan. Skall svenska folket antaga ett nytt förslag, hvilket i sjelfva hufvudsaken vore -loch förblefve detsamma, som hvad detta folk Inu just öfverklagar, och endast derföre fordrar sjelfva representationsförbättringen? I Finner du, att jag har skäl i hvad jag sagt, så torde fögå tvifvel qvarstå om lämpligheten att önska och begära urtima riksdag. Men detta är I och för sio dock: alldeles icke nog. Dn DD a DP -— 5 IA dd DO MM He s DD 3 ÖA -— j— on Hl TO KE AA Jr