Aftonbladet – 28 december 1848, sida 2

TIDEN . OCH SVERIGES SAMHÄLLSFRÅGOR. Demokratien, äfven i Sverige, erkäny nom det öppet, är icke mera en obetydY lig fraktion af småpersonligheter, af politiska entbusiaster och grillfängare, eller lycksökare och frondörer, som det går an att behandla med aristokratiskt öfvermod, såsom en politisk faktion af ringa värde. Den räknar ibland sig män, hvilkas både kunskaper, duglighet, inflytande och karaktersvärde berättiga dem både till uppmärksamhet och aktning; och deras politiska ståndpunkt är en sådan, som hvarken Jåter afvisa sig med sarkasmer eller rubbas med deklamatiorer., Demokratien i hela verlden har intagit en position, som icke mera låter behandla sig såsom umtriebe af en handfull republikaner sedan i går, och jemväl i Sverige eger denna samhällsåsigt anspråk på att mötas med samma välvilja, som hvarje ny sådan; den må: vindicera sig allt hvad den på den lugna pröfningens väg må kunna tillvinna sig. Tiden, AM 280. . Aftonbladet har nyligen omnämnt de långa serier af artiklar om den politiska ställningen vid riksdagens slut och om representationsfrågan, som förekomma i tidningen Tiden, n:ris 228, 231, 232, 234, 240, 276, 277, 279, 280, 282, 283, 284, 285, 286, 287, 288, 292, 293. Det har dervid erinrats, att Aftonbladet redan i n:o 236 hade begynt granska den förra af lessa Tids-serier, men att denna genast derefter afbröts samt icke förr än flera månader efteråt fortsattes genom den sednare; äfvensom att Aftonbladet, i afsigt att icke föranleda något nytt afbrott, velat undvika granskningens fullföljd till dess Tids-insändaren slutat. ,Tiden har likväl sedermera förkunnat sin egen ändalykt; och i ovissheten om dess afhandlingar få någon annan gräns än denna, synes det rätta vara att icke dröja längre med hvad som kan böra sägas om dem, på det att den del af allmänheten, som hört frågorna i ;Tiden, äfven må kunna höra Aftonbladets svar ); om än Tids-redaktionen, efter hvad det kunde tyckas, åsyftade att förekomma det, genom frågornas fortsättning till årets slut. Tidsartiklarnes sednare fortsättning uppgilves (i Tiden n:o 276) vara föranledd deraf, att representationsfrågan åter blifvit af Reformsällskapet i Stockholm gjord till en fråga för dagen. Otvifvelaktigt var den förut en fråga för dagen och fortfar nog att så förblifva, tills den hunnit tillfredsställande besvaras. Men det nya, som återförsatt Tiden i verksamhet, torde bestå i Stockholmska reformsällskapets diskussioner och beslut öfver frågan att inbjuda de öfriga reformsällskaperna till rådplägningar angående lämpligheten af petitioner om urtima riksdag, för att påskynda representationsreformen. Från konservatismensståndpunkt ställer också Tids-författaren denna inbjudnings horoskop (i n:o 281); profetian slår olyckligt ut, som man väl kan förstå. Men i förlitande på sin spådomskonst, fördjupar sig siaren i en vidlyftig undersökning öfver de egentliga motiverna till ett i hans tanka så ofruktsamt steg af Stockholms reformsällskap; och efter en mängd funderingar kommer han ändtligen till en så lydande slutföljd: Det finnes en förklaringsgrund, som är antaglig: Sällskapet har icke menat hela saken allvarsamt. Sällskapet vill sjelf icke urtima riksdag med någon allvarlig mening: det har aldrig sjelf trott på någon sådan. Hela frågan är blott en basunstöt på omslag, en liten larmsignal, för att väcka representationen, hålla demokratien i landet vid lif, komma i tillfälle att göra bruk af den förargade sinnesstämning, hvarmed borgareoch bondeståndets ledamöter lemnade riksdagen, till en aldrig så liten agitation, derigenom underhålla intresset för reformen och hindra det att kägga sig. Hvad ville ni väl, att sällskapet skulle göra? Det måste ju taga någonting till utgångspunkt härför, och hvadville ni, att det skulle taga? Det är ju så stilla och tyst nu i hela landet efter riksdagens slut, som en filbunke. Inga händelser hända. Inga nya uppslag erbjuda sig. Och man hade ju förgäfves haft hela skatteförenklingsväsendet, om det icke skulle lända demokratien till något gagn, utan så der lägga ) Meningen här, med uttrycket svar, kan icke vara att i Aftonbladet granskande genomgå ett tjog Tidsnumror, stycke för stycke. Om detta ock låter tänka sig, nemligen genom uppoffring deråt af hela utrymmet i de få numror, som återstå af A. B:s innevarande årgång, så skulle en sådan kritik väl knappast kunna påräkna flera läsare, än de sannolikt få, som vi föreställa oss att Tids-artiklarne sjelfva kunnat vinna, med undantag af Tidsredaktionen sjelf, dess sättare och korrektorer. Vi lemna derföre genast den förra Tids-seriens fem numror derhän, åberopande, för den som händelscvis kan ihågkomma deras innehåll, hvad vi yttrat i n:o 236 om de 4 första, och mot hvilket något direkt eller indirekt vederläggningsförsök icke försports i det konservativa bladet.