Aftonbladet – 23 december 1848, sida 2

han Jb -— R An ket anse sina motståndare 1 de flesta länder hafva, under året 1848, begagnat sin makt så, att deras handlingar skola, åtminstone för iden närmaste framtiden, motverka deras öfvervigt bättre än hvarje skriftlig framställning,. Det förstås! Det är således intet vifvel att Tiden med lugn nedlägger sig till rvilas De konservativa de: flesta länder skola nog reda sig lika godt ändå, dess hjelp förutan, hoppas Tiden, och vi tro nästan att Tiden deruti har rätt. Då med detta hopp förenas en önskan för återvändandet af :agbunden frihet, kan man ej annat än beundral, n organ, som vid grafvens rand testamenterar ill sina vänner det naiva rådet att göra rön ned overksamhetens följdero. I — Ibland de anföranden, som förekomma i let vidlyftiga ransakningsmålet angående gatuippträdena i sistl. Mars månad, är äfven en ill rätten ingifven skriftlig berättelse af hr presidenten von Hartmansdorff, hvars boning utgjorde ett hufvudföremål för tumultuanternes anfall. Vi hade ämnat låta denna berätelse följa i den ordning den förekommer i protokollet; men då den ensam för sig redan varit tryckt i två andra tidningar och för öfrigt icke hör till sjelfva förhören, meddelas den äfven här nedan. Härvid bör tillika nämnas såsom en annan intressant omständighet under rättegången, att då hr presidenten uppsifvit, att han redan 10 dagar före tumultet blifvit underrättad eller fått en vink, att ett anfall skulle göras mot hams fönsterrutor, så anhöll bankobokhållaren Almgren att br presidenten. skulle anmodas uppgifva hvilken den perscn varit, som lemnat honom denna underrätte!se, emedan man derigenom måhända kunde komma upphofsmännen af tumultet på spåren. Hr von Hartmansdorffs anförande lyder som följer: Anmodad af åklagaren i målet, rörande oroligheterna i hufvudstaden, den 48 och 49 sistl. Mars, hr auditeuren de Mare, att derom lemna de underrättelser, jag kan meddela, får jag sådant härigenom efterkomma, dels enligt de antekningar, jag, under tiden förde, dels ur minnet, så vidt det, efter så lång tids förlopp, sig göra låter. Två dagar efter det tillförlitlig underrättelse, den 7 Mars, hitkommit, om republikens våldsamma införande i Frankrike, varnade mig en bekant, den 9 i samma månad, för personliga anfall, och rådde mig att lemna staden, erbjudande mig att vistas på en af sina landtegendomar. Den 40 bad mig en annan vän, vara varsam i mina mundteliga eller skrifteliga yttranden, och en tredje förutsade, att mina fönster l:! :kulle inslås. Som herr Grosshandlaren och riddaren Smerling, hvilken bebor våningen näst under mig, skolat dervid blifya mest blottställd: så meddelade jag honom varningen samma dag. Den 44 varnades jag af en fjerde person, hvilken, tillika med en af de förutnämnde, sade att angrepp förestode mig. En femte omförmälte huruledes jag, genom ett orimligt, dock allmänt bland arbetsklassen gängse, rykte, beskylldes för att hafya, på riksdagen, sökt genomdrifva ett stadgande, att tjenstehjon och arbetsfolk ej skulle få vara klädda annorlunda än igrå kläder och becksömsskor, såsom korrektionister. En jette bekant sade någon dag, hvilken jag icke antecknat, sig sjelf hafya hört ett par vattenbärare samtala om denna af dem tillämnade, och jemyväl i vis salubodar omtalade, skymf. Den 44 ropades jag vid namn af gatpojkar, hvilka gingo mig förbi, aildeles så som det hände år 4838, då sinnesstämningen äfven var emot mig uppretad. Den 43 berättade min betjent, att karlar, som igenkänt hans liyree, sprungit efter vagnen och ropat mitt namn, då jag om aftonen for hem, dock utan att följa oss ända till porten. För att emot mig uppreta dem, af handtverksoch fabriks-personalen, som önskat skråordningens bibehållande, eller de tullstadgars fortfarande, hvilka mot utländsk medtäflan, skydda våra inhemska näringar, men som icke visste huru ihärdigt jag sökt förekomma dessa författningars upphäfvande, hade man, enligt flere sammmanstämmande uppgifter, inbillat en mängd af bemälde näringsidkare, att jag gjort motsatsen. Den 48 Mars, då reformmiddagen gafs vid Brunkebergs torg, och uppmaningar till en folksamling på detsamma blifvit, föregående natt, gjorda, genom anslag flerestädes i hufvudstaden, tog jag nästan för afgjordt, att mina fönster skulle inslås, samt underrättade ånyo hr grosshand!aren Smerling om mina farhågor. Skälet, hvarföre jag cj underrättade polisen, var att jag antog ett förhållande, om hvilket så många, så långt förut, talat med mig, ej kunna vara den obekant. Jag trodde dessutom min bostad vara, för långvarigare än ögonblickligt våld, skyddad, genom sin närbelägenhet till högvakten, hvilken jag, under en promenad omkring kl. 3, såg betydligen förstärkas, medelst antågande gardesplutoner. Om aftonen, den 48, omkring kl. tre qvart till 8, hördes, i mine rum, sorl och hurrarop, afven från Stadssmedjegatan antigande folkskara, då anstalt fogades om portens stängning. Stenkastningen börjades i genast, utan jag hann, under uppskofvet, med några personers biträde, från fönstren undanflytta stolar och bord, släcka eller bakom skärmar sätta ljusen, samt med de mina samlas i eu af rummen, der de tjockaste ruligardinerna voro. När de första stenarne hördes träffa hr grosshandlaren Smerlings fönster, en trappa upp, skreks från gatan vå trappor upp, hvilka ord sedermera understundom förnyades, omvexlande med ropen: ner med Hartmansdorffo. När stenkastningen varat len god stund, utan att någon hämmade våldsverIkarnes företag, hördes väldiga, huset skakande, slag på porten, som till en del sönderslogs, innan vakt, omkring kl. half 9, omsider ankom. Sedermera ha-Istades Jikväl stenar. emellanåt, men slag på porten I hördes ej vidare af. Under tiden hade jag med de mina, då köld och drag i de fönsterlöså rummen nödgat oss lemna dem, gått upp i tvenne af en slägting bebodda rum 5 trappor upp. Några rutor af utanfönstren voro der sönderslagna, ehuru intet ljus brann i dessa, mera än i de öfriga rummen af samma våning, hvilka bebos af husets egarinna, som för tillfället var borta. Något ljus medhade vi ej heller, emedan månskenet, oaktadt en mulen himmel, dock var tillräckligt för vår vägledning. Som inga andra fönster i sistnämnde våning voro skadade, och de anfallna rummen icke befunnos på midten, utan vid ena ändan af huset så ser det ut, som hade stenkastarne, eller dera: Iedare, haft kännedom derom, att dessa rum af dc mina begagnades, och förmodat att jag äfven dei kunde sannolikt träffas. Möjligtvis hade vår upp AA —— hh RR — AA RA