Aftonbladet – 23 december 1848, sida 2

HERR-AHLBORNS EXPOSITION AF SKULPTURARBETEN. Det är glädjande för konstens vänner att se let ökade intresse, hvarmed hufvudstadens puslik skänker sin uppmuntran åt de expositiorer af konstens alster, hvilka tid efter annan vär varit arrangerade. Expositionerna, om de litigt besökas, utgöra ett verksamt vehikel för constsinnets och smakens utbildning och föridling, samt äro, genom det reciprocitetsförhållande mellan konstidkaren och allmänheten, som af dem föranledes, en nyttig sporre. för len konstnärliga fliten och talangen. Hr Ahlborns exposition har af publiken blifvit omfattad med lifiigt intresse och förtjenar let äfven, i anseende till den osparda möda och omsorg, samt den icke obetydliga kostnad, som af arrangören blifvit använd, för att söra densamma så rikhaltig och omvexlande som möjligt. Lokalen för expositionen utgöres af blott ett enda större rum uti våningen en trappa upp i prins Gustafs palats; men genom det i flera afseenden särdeles lämpliga arrangemanget, att förse salen med fristående skärmar för arbetenas. placering, har utrymme vunnits för ett ansenligt antal exponerade konstalster, utgörande 450 numror, bland hvilka finnas ganska få som ej fullkomligt försvara sin plats, bland konstens bättre alster. Vid inträdet i salen fängslas uppmärksamheten af åtskilliga vid närmaste skärm placerade arbeten, som tydligt röja mästarhanden, och inbjuda oss att göra deras närmare bekantskap. Vi se här bland annat en arabisk häst, hvars smidiga former och vackra proportioner utmärka den ädlaste race. Det ståtliga djaärets ställning är så naturlig och lefvande, att man väntar sig i nästa ögonblick få se den med ett djerft språng öfverhoppa skranket, förmodligen för att ila någon i granskapet varande kamrat till möte. Dess fladdrande mahn och svans, de vidgade näsborrarna, och halsens framsträckning, under ett gladt gnäggande, låta oss åtminstone ana något dylikt. Detta arbete är af den franske artisten Möne, af hvars hand man, på flera särskilda ställen af lokalen, finner ett större antal vackra arbeten, alla bestående af djur, dels grupperade, dels ensamma, vittnande om ett allvarligt och djupt studium af naturen, förenadt med en god smak och omsorgsfullt utförande. Vi vilja företrädesvis nämna några af dem: N:o 100. En Jagthund. Hvilken ifver uttrycker sig icke i dess ställning? Den tyckes just nu ha fått väder af villebrådet, men är ännu osäker om den riktning det tagit, och dröjer ett ögonblick villrådigt, att till språng nedsätta den upplyftade framfoten. N:o 92. En Vildsvinsjagt. Det af ett koppel hundar jagade djuret har upphunnits af sina förföljare, och hejdas i sin fart af deras häftiga anfall, men söker med raseri försvara sig och har redan lyckats såra en af dem, som nödgats släppa sitt tag och jemmerligt tjutande -vältrar sig på marken, under det de trenne kamraterna göra ett förtlvifiadt anfall. N:o 93. En Hjortjagt, är ett vackert motstycke till nyssnämnde jagtscen. N:o 95. En häst anfallen af en varg. Hvil — LA -4 2 sm——3