Aftonbladet – 22 december 1848, sida 1

; ) hb . nhörliga trakasserier för att icke t -nadssätt; klädde sig ofta så I foch höll till godo. med allmogens torftiga kost .Ihof utskrek :Joch Johans jägarhatt samt vadmalsrock buro ualstolthet och franskt godtycke, reser sig som n man och afkastar detta vanärande ok. Då all ett närmande af de båda hofven till varandra påkallas af nödvändigheten, samt lerigenom vägen öppnas för en förening i framden, af varaktigare beskaffenhet. Man miste ålunda lägga grunden till en ny byggnad, på let att, om också icke vi sjelfva få upplefva jelfya byggnadens uppförånde, våra efterkomnande dock må skörda nyttan deraf. Jag beslagar det elände, som vår senfärdighet och oekymmerslöshet skall ådraga vårt ädla folk; en, hända hvad som vill, . aldrig skall jag nda milt fädernesland ryggen. Må blött synen gifva mig förmåga alt, så somjag snskade, tjena min herre. (Erkehertigen nyttär om kejsar Frans, i; sina bref, hvilka äro författade på franska, sällan benämningen souverain eller empereur, utan merändels maitre.) Den ifver hvarmed erkehertig Johan och hans politiska vänner, de första åren af detta århundrade sökte tillvägabringa en förening mellan de österrikiska och preussiska hofven, hade mött det oöfvervinneliga hindret af en föga bearbetad och ofruktbar jordmån. Sedan ett halft århundrade före perioden af erkehertigehs verksamhet: hade. kabinetten och hofven i Wien och Berlin settuti hvarandra oförsonliga fiender; och sedan ännu längre tid tillbaka hade dessa hof hyllat grundsatsen: att så mycket som. möjligt handla i strid med de politi: åsigter, som blifvit uttalade af icke regerande medlemmar af. regenthuset; ty absolutismens oundvikliga följd, såväl i Occidenten som Orienten, är misstroende, framför allt mol närmaste anförvandter. — Det lyckades derföre icke erkehertigen att se Österrikes-och Preussens fanor fladdra vänskapligt bredvid hvarandra på slagfältet. Att detta hans älsk lingsplan strandade mot de maktägandes kortsynthet och trånga politiska vuer, skulle blifvit alldeles utan inflytande på hans åsigter, är föga troligt. Erkehertigens korrespondens med Johan v. Möller slutade 1806, och från denna tid synes den fosterländskt sinnade fursten hafva, under stum grämelse, behållit sina framtidsplaner och förhoppningar för sig sjelf, afvaktande sakernas utveckling. . Men säkert framstår dock den omständigheten, att ju mer Johan. öfvertygade sig om fruktlösheten af sitt bemödande, att bemedla en förening mellan hofven, ju klarare och bestämdare utvecklade sig hos honom sjelf den politiska öfvertygelse, som allt innerligare förenade de band af kärIeck, hängifvenhet och förtroende, hvarmed Tysklands varmaste frihetsvänner slöto sig till en man, som ensam bland hela fursteflocken trängt med sin blick till bottaen af samhället, och der efterforskat orsakerna till de krämpor, hvaraf statskroppens lidanden härrört, samt nitälskat att använda de läkemedel derför, som voro mest egnade att återställa helsa, lif och förkofran både i andeilig och materiel kraft. Sin ungdom hade den i Florens födde sonen af: Leopold II. alltsedan år 1790 tillbragt i Wien, vid ett hof, som var så att säga hermetiskt tillslutet mot demokratiens luftdrag. De lärare som här skulle leda hans: uppfostran voro militärer och äldre män, hvaribland den af sår betäckte gubben, baron Hager. Dessa I män, som genom sitt stånd, samt de intryck de insupil under en bana i absolutismens tjenst, voro lydiga verktyg för sin herres vilja. FöljIden häraf var att exemplet af hela hans om; gifning föranledde erkehertigen att, i politiska saker, anse folket för en död. maschin, som först genom fursteviljan erhöll lif och själ. I denna tanke stärktes han ytterligare genom en medfödd förkärlek för sofdatståndet, som hos honom ofta tände en liflig önskan att stå i spetsen för trupperna på slagtfältet; Då JoThans fader år 1792 hade aftidit, erhöll den 10åriga erkehertigen uti sin 14 år äldre broder, kejsar Frans, en ny ledare för sin uppfostran, ; ) och han slöt sig med tillgifvenhet till famil-ljens öfverhufvud. Den unge fursten uppvexte under ganska trägna studier... Det kallt ceremoniella lifvet vid hofvet var honom förhatligt; han kände sig oemotståndligt drageri till ökonstiade menniskor. Han hade ett hjerta som hellre omedelbart emottog intryck, genonv sig sjelf, än på förståndets kalla beräknande omwväg. Hans I historiska studier under Johan v. Möller hade hös honom väckt en varm beundran för schweizerfolket och åskådliggjort hvad ett kraftigt, beslutsamt folk förmår uträtta; hans förkärlek för bergstrakter förenade sig med synherlig välvilja för bergsfolk. EG Likt en för dagsljuset skyggande politisk uppvigglare, nödgades Johan, under åren 1804 till 1806, undvika att sända sina Bref på posten, som så litet respekterade allmänhetens korrespondenshemligheter, att alla misstänkta bref brötos; han befordrade derföre sina på privat ig. År 1805 skickades erkehertigen såsom general till Tyrolen, för att, såsom han sjelf anmärker, på anständigt s blifva honöm qvitt, emedan. man fann sig besvärad af hans tilltagande inflytande öfver kejsaren. Från denna tid gjorde kamarillan allt för att ställa — sig mellan erkehertigen och monarken. ichs ouppa förföljelser, nedsatte sig uti Steyermark på sitt gods Brandhof, nära köpingen Vordernberg. Han Erkehertigen, uttröttad af Metter alförde ett tarfligt och högst anspråkslöst lefåsom en simpel bonde under de utfärder, som ban ofta företog till fots i bergstrakterna. — Kamarillan i Wien; som med grämelse såg folkets kärlek och till5 gifvenhet för Johan oupphörligt tillvexa, gjorde allt för att håna och bespotta hans lefnadsvae t. nor. Man trodde sig kunna kränka hertigens h ånseende genom utfärdandet af en kungörelse, hvaruti alla tjenstemän strängeligen förbjödos all visa sig i simpla bondkläder; hvilket är ujen anständig man alldeles ovärdigt. — Ja, HK grek OSA Tent Stt parteopoldstädterteatern göra erkehertigen till föremål för åtlöjet. Brandåsom erkedemokratiens stamhåll, stina, am damamnoickA funderinfar)