Aftonbladet – 22 december 1848, sida 1

Ner TER h med om de stater, som synas kallade att bilda derationer, ännu låta en god tid förgå, innan I ingå i de nya. förhållanderna, skall likväl weiz exempel sannolikt komma att utöfva icke obetydlig inflytelse i Europa. ET FÖRENADE TYSKLANDS RIK STÅNDARE OCH HANS MINISTRAR. ERKEHERTIG JOHAN, BAPTIST, JOSEF, FABIAN. (Forts. fr. 2? 94.) Vi fortsätta i dag den afbrutna skildringen ; erkehertig Johans politiska verksamhet. De vs jef, som erkehertigen tid efter annan skrifvit 1 Johan v. Möller och som blifvit offentlig-f; orde redan år 1840, lemna åtskilligt ganska itressant stoff, för bedömandet af hans poliska ståndpunkt. Man finner deraf huru långt amom sin tid den ädle fursten befann sig., n omständighet, som vittnar både om skarpnnighet och takt, är den sorgfällighet hvarred han redan i sina tidigare skrifter undviit benämningen Österrikere då det är fråga m hans egen nationalitet, och i stället alltid allar sig tysk. Detta sticker bjert af mot en slags patriotism, som ammas af nationalistsfanatismen; och som just under närvaran1 e, för Tyskland kritiska, period gifvit ett! jupt, måhända obotligt sår åt enhetsidcen,!, ch, genom den förbistring den fört i sina spår, lj, å ett sällsamt sätt vitsordat förutseendet och rannlagenheten hos en furste, som, redan för tt halft sekel tillbaka, anade och sökte mot-!, rbeta den splittring, som de särskilda. tyskalj laternas nationalitetsfåfänga med tiden skullel Istra, och som oskiljaktig, likt en hotandel,, kugga, följt de tyska stammarnas utveckling i påren. och oupphörligt vuxit, i samma minl, llenastyrandets och medgudsnåde-illusionernas ol varit i nedgående. J Uti ett bref af den 8 December 1804 till! fvannämnde Mäller yttrar sig hertig Johan om följer: Jag är god tysk afsjäl och hjerta. Österrike och Preussen äro geografiska mellanmakter, med Frankrike på ena och Ryss-! land på andra sidan, och derigenom af naturen bestämda till förmurar mot en universalmonarki: planen dertill må utgå från den ena eller andra af dessa båda makter. Mellan Preussen och Österrike måste ett förbund slutas, vid hvars upprättande man icke får låta den gamla baksluga och lurande misstroendeoch afundspolitiken göra sig gällande, utan man måste mot hvarandra iikttaga en politik af redlighet, öppenhet och trofasthet, värdig tvenne mäktiga stater, och som ensamt förmår gifva varaktighet åt denna förening. Al ömse sidor måste man afstå från eröfrmgslu-l, stan, som är källan till allt misstroende; ochl. stället förkofra sina krafter, icke med e ingen af nya provinser, utan genom förbättringen af de gamla. Österrike har ej behof af förstoring: i silt eget sköte måste det söka sig nya provinser. Genom en innerlig för;ening mellan Österrike och Preussen kan man slära Frankrike hvad den förenade tyska naptronen förmår, om den blott allvarligt vill. pTiden skall inskärpa hos de tyska stammarna nödvändigheten af en intim förening (reunion) ;mellan Österrike och Preussen. I n ande ögonblick hotas Europa af Frankrike (läsaren pehagar erinra sig att brefvet är af den 8 December 1804); men må man icke låta insöfva ysig i säkerhet för en iframtiden hotande fara, som allråminst är lika stor som denna. Om Frankrike, tillbakavisadt inom sina gamla gränyser, icke mer spelar första rollen i Europa, voch en Catharina, eller en Peter den store, pbestiger czarernes thron, då skall inför Europas förvånade öga den plan afslöjas, hvars föryberedelser blifvit utförde med konstmässig yhand och åt hvilka man nu ej skänker någon uppmärksamhet, emedan den för närvarande ,hotande faran absorberar all uppmärksamhet. Då är tiden inne för dessa båda hof-att uppträda såsom Europas skyddsmur mot österns peröfringsplaner och sätta en gräns för ryska ppolitikens ärelystna politik. Alla: hinder mot denna förening mellan de båda tyska stormakterna bestå uti det olycksaliga misstrovende, som råder mellan deras kabinett, samt deras ömsesidiga lågsinnade glädje vid hvarje missöde, som drabbar den fruktade medtäftaren, om högsta inflytelsen och makten i Ty land. Kan man undanrödja dessa hinder, så vär allt vunnet. Detta är en tanke, som, alltsedan min återkomst från Italien, dag och natt sysselsätter mig, och hvaraf jag öppet uttalar så mycket som klokheten medgifvit. På en försoning, ett förbund mellan Österrike och Preussen hyvilar Tysklands framtida hopp, och phvarje fosterlandsvän, hvarje redlig tysk bö arbeta till uppnående af detta mil. Sakernas närvarande läge är egnadt att ingifva oro och bekymmer; ehuru jag anser kriget såsom en gissel för staterna och älskar freden som ett ,oundgängligt vilkor för en stats förkofran, yskall-jag dock, när nöden så kräfver, vara ,den förste att tala för ett krig till det ge;mehsamma fäderneslandets väl, och för aflägsnande af en fara, som är större för framtiden än hvarje annan och hvars bekämpande yblir en hederssak för min nation. Uti ett sednare bref af den 20 Febr. 1805 skrifver erkehertigen bland annat: De större makterna lefva i öförklarlig bekymmerslöshet. Hvad de göra inskränker sig till halfva mått och steg, som blott kunna förvärra, i stället att förbättra vår ställning. Jag har talat, bedt och rr RR lonakhnditolla da madol. som, st it mig. ul buds, för att söka bana väg för i om en vänskaplig förening mellan Österrike och Preussen. Man har insett sanningen af mina ord, men ... ni känner våra statsmäns långsamhet; den kunde reta till förtviflan! Man tänker efter, man pröfvar, och kannstöper tills det gynnsamma ögonblicket gått förloradt. Fit halft år cednare. den 1 Augusti 1803.