Aftonbladet – 20 december 1848, sida 1

— —— NN kan i Julies förstuga, kom ändtligen Sofie ut och på hennes ansigte såg jag genast min dom. Hvad i Guds namn tänker herrn på, som ringer så att han kan ta ned huset!y började bon i ingenting mindre än vänlig ton. Söta Sofi, släpp in mig, jag måste genast ala vid din matmor. Jo visst, det skall man se; tror herrna att man blott behöfver säga, släpp in mig! Se. så, min lilla vän, låt mig komma inp, sade jag otåligt och sköt undan flickan. Jag tror herrn ämnar spela herre i husetn, sade Sofi uppbragt, nå bevars, inte mig emot, nen det är väl för sent nu ändå. Var så snäll och öppna dörren nu, i fall lin matmor är hemman, afbröt jag med vredsad ton. , År hemma, nog är hon bemma, men hon var sjuk när hon kom hem, och har redan sått till sängs. Gått till sängs klockan 8, hvad pratar du ? Klockan 8, det hörs att herrn inte har mycke reda på sig, återtog Sofi näbbigt, klockan är öfver tio. Jag drog upp min klocka och fann att hon hade rätt. Nåväl, efter mamsell är sjuk, så skall jag inte längre uppehålla dig, jag återkommer i morgon förmiddag., Sofi gjorde blott en grimas, och jag vanIrade förtretad derifrån; här var något fansLyg ned i spelet, det insåg jag, men af hvad sort? — Julie hade redan ett par dagar synts mig misstänksam, kall och besynnerlig, men jag hade inte förut lagt någon vigt dervid. Emedlertid sof jag ganska lugnt om natten, ty en viss grad af filosofi vid detta lifvets velervärdigheter är i alla fall förträffligt att he, och morgonen derpå skulle jag nog dessutona allt klart; jag tänkte på lilla Christine, som säkert icke håde så ostörd sömn, då hon fått veta att hennes förtjusande målargesäll, som ialade som en bokp, var ingenting mindre än n baron, som till på köpet redan hade en wustru, nära nog så vacker som hon sjelf.