Aftonbladet – 20 december 1848, sida 1

1 Torstnämnde Kontor. . viUCclnilla AN. 6 erterm. TR Buszin hadenemligen kort förut erhållit en, så att säga, enhällig kallelse af nationen till denna värdighet, som han redan länge faktiskt beklädt. Med den dag, då kejsarens utnämning beseglade detta folkets val, började en ny period för Kroatien. Alla slöto sig kring den afgudade banen. Kroatien och Slavonien vilja vara fria, men tillika förblifva det österrikiska kejsarhuset trogna. De hafva såsom nation omfattat med lågande entusiasm den stora lifsfrågan, för de under österrikiska monarkien lydande stammar, att Magyarernas sammansvärjning mot österrikiska statsförbundits enhet måste göras om intet. Den nya ungerska ministeren blef på denna grund icke erkänd af kroatiska folket, och dess befallningar lemnades utan åtlydnad. Alltsedan den ungerska landtdagens sammankomst hade nämnde lands autoriteter arbetat på att magyarisera kroaterna. Genom ett egenmäktigt förfogande hade de ungerska patrioterna syftat derhän, att deras outbildade seythiska idiom skulle blifva allmänt gällande, äfven för de beslägtade nationerna (partes adnexae). Straxt derpå kungjordes att äfven i Kroatien, i stället för det förut, som diplomatiskt språk erkända latinet, det ungerska inom få år uteslutande skulle komma att ensamt gälla. Allt som erinrade om ett rent slaviskt ursprung blef sorgfälligt, och med en till förtviflanm retande konseqvens, undertryckt och förhånadt. Kroaterna, i medvetande deraf att de aldrig blifvit besegrade och aldrig erkänt det ungerska oket, men att de, i motsats dertill, städse frivilligt ställt sig vid ungrarnes sida, då det gällt att kämpa för kronans intresse och upprätthållande, stödde sig på sina välförvärfvade rättigheter och satte sig emot de ingrepp deruti, som mani Pressburg och Pesth sökte gifva ett sken af frihetssinnets utveckling. Detta var det ursprungliga fröet till den häftiga meningsstrid, som uppstod mellan det ungerska och det nationella partiet i Kroatien, och som sedan ledt till de blodiga förvecklingarne. Det sednare partiet medgaf väl att latinet, såsom hittills, skulle få förblifva det offentliga, men fordrade att det kroatiska modersmålet måtte erkännas såsom det borgerliga språket; vidare yrkades okränkt fortfarande af de kroatiska municipalrättigheterna. Det nya ungerska systemets anhängare agerade isynnerhet i Agrams-kommittatet, för att genomdrifva planen att magyariskan måtte uttränga latinet såsom offentligt språk. : Under sådana vidtutseende inre förvecklingar, som redan lemnade blodiga märken isina spår, emottog Jellachich ledningen af Kroatiens angelägenheter. I Agram var jäsningen oerhörd; en deputation hade afgått till Wien; borgargardet trädde under vapen, för att hålla den hotande folkförbittringen inom lagliga gränser. Det lyckades banens inflytande att, trots det brinnande hatet mot magyarismen, afstyra alla våldsamheter mot den ungerska delen af befolkningen. Det latinska språket blef genast aflyst, och det kroatiska folket berättigades att uteslutande nyttja sitt välljudande modersmål. Vid denna period ankom underrättelsen om kejsarens flykt från Wien. En deputation ilade till Innsbruck för att tolka det kroatiska folkets obrottsliga trohet mot kejsaren. Banen erhöll befallning att begifva sig till Innsbruck. Emedlertid installerades han i sitt embete. Deputationer från alla provinser, till och med från Servien och Bosnien, infunno sig för. att betyga banen folkets kärlek. Entusiasmen vid detta tillfälle var oerhörd. Straxt härefter öppnades landtdagen. Efter några sessioners öfverläggningar beslöts att en ny deputation skulle beledsaga banen till Innsbruck. Jellachichs resa liknade ett lysande triumftåg. I Rann, Landstrass, Neustadt och Laibach, uti Steyer, Kärnthen och Tyrolen, emottogs han med den lifligaste sympathi och vid Innsbruck möttes han af ett fackeltåg, som ledsagade honom i triumf till kejsarens palats. Vid sin audiens hos kejsaren utvecklade Jellachich en hänförande vältalighet; hans ord trängde så djupt till hjertat, att alla närvarande rördes till tårar. Den så kallade rebellen framträdde så öppet, och ådagalade så öfvertygande sin trohet och tillgifvenhet för kejsaren och det kroatiska folket, att han vann en fullständig och lysande seger öfver sina motståndare. Af kejsarens egen mun erfor deputationen, att, på Ungerns begäran, erkehertig Johan fått uppdrag att söka bemedla förlikning mellan de båda nationerna. I Linz erhöll Jellachich en oväntad underrättelse. Han fann der, uti Wienerzeitung för den 19 Juni, ett al kejsaren undertecknadt manifest, hvarigenom banen afsattes från alla sina värdigheter. Det upplystes sedan att detta dokument blifvit af misstag publiceradt, och blott varit ämnadt att allmängöras och vara gällande, i den händelse att banen icke infunne sig i Innsbruck. Då detta manifest blef bekant i Kroatien, var ett allmänt uppror nära att utbrista; ordet krig skallade från ort till ort. Stormen lugnades dock genom manifestets återkallande. Banen begaf sig till Vordernberg, der erkehertig Johan för tillfället uppehöll sig. Prinsen emottog honom med utmärkelse och lofvade att genast vid sin ankomst till Wien MEESE ———— kan i Julies förstuga, kom ändtligen Sofie ut,