Aftonbladet – 18 december 1848, sida 2

Nå, det kommer på ett ut.n Det gör så fan heller,, sade jag, leende åt hans otålighet. Hvad du är fördömdt odräglig; jag vill veta hvarom saken handlar; förstår du nu? Fullkomligt. Nåväl? Jag kan ej tillfredsställa din nyfikenhet., Mig skulle du ha en hemlighet förl utbrast Arnold med komisk förvåning. Ja, det kan icke hjelpas, sade jag med låtsad högtidlighet; du kan icke ens få gå med: mig; men i morgon skall du få veta alltsammans.n Arnold såg högst förundrad ut. och visste icke rätt om det var skämt eller allvar, och jag gaf honom ingen tid att få upplysning derom, ty. jag tog hastigt min hatt, nickade åt honom och sprang uppför trappan; men uppkommen på bron påminde jag mig hastigt att jag lofvat vara hos Julie klockan 5; jag såg på klockan — hon var redan öfver 6. Helt förargad att hafva glömt ett löfte, som hon tycktes lägga vigt vid, tog jag vägen åt den gata, der hon bodde. Uppkommen i förstugan, råkade jag hennes kammarjungfru, klädd att gå bort. Är din matmor hemma, Sofi?) sade jag brådskande och lade redan handen på låset för att gå in. Nej, hon for bort för en timma sedan, sade flickan skrattande: For bort för en timma sedan!, sade jag förvånad. Med hvem for hon då? Min Gud, det måtte väl herrn vetal Skulle jag veta det? Är du tokig? Tokig! sade Sofi stött. Liksom jag icke skulle känt igen herrn, fast han hade krupit in i vagnshörnet och tryckt ned hatten i pannan.n I vagnshörnet ? upprepade jag, allt mera förvånad, ty jag hade hittills icke haft ringaste anledning att misstänka Julies trohet. Jag begriper icke ett ord. Skulle Julie ha åkt bort med någon annan än mig? Nej, det är icke möjligt — Jo men det ser ändå nästan så ut, sade Sofi spetsigt. Efter det icke var herrn, så var det väl någon annan. Men så förklara dig då i himlens namnp, sade jag otåligt och med en vrede, som jag knappt kunde beherrska. Ack herre Gud så herrn ser ut! det är väl inte så farligt heller. Mamsell kunde väl inte veta, att ...