Aftonbladet – 15 december 1848, sida 2

—— Nå, då äro vi säkra för käatastrofenyoch jag beklagar uppriktigt de stackars prinsarne., Du bör inte förtvifla — om några år är ag trettio år, och ifrån trettio till fyrtio är ndast tio således. x Det är sannt, — det blir ett sublimt ögonslicka, sade Julie, storskrattande; men fortfar! Fortfar! Vill du då att undren aldrig skola ia något slut? Äro de då redan slut? Ja, ty jag vill inte tala om den förtrolande musik, det haf af tjusande toner, som vilar öfver alltsammans; äfvensom en annan högst simpel inrättning af kringsurrande häns kar, hvilken förhåller sig till det mystiska hjulet som en sillnacke till en hummer å la laube, och borde ha samma uppriktiga öfverskrift som de små bönböcker, hvilka knipptals hänga i marknadsstånden, för -enfaldigt folk ych barn,. Och nu, min förtjusande Julie, har du fått den mest noggranna och tillförlitiga beskrifning på alltsammans. Adjöl Klockan är inte tolf ännu, jag måste skynda mig, så hinner jag ännu hålla mitt löfte. Nåväl, du får då gå, sade Julie, i det hon: steg upp, kysste på sina småvfingrar åt mig till afsked, och fortfor med ett alideles oemotståndligt smålöje och en lika oemotståndligt befallande ton. Men i morgon afton måste du sjelf föra mig dit, på det jag må se, hur mycket som liknar din beskrifning. Om aftonen dagen derpå satt jag på Djurården hos Davidsons med några bekanta, som, helt förundrade öfver min oförmodadeåterkomsty, nu firade den vid en bål punsch: : Aldrig har någon varit vid bättre lynne än jag denna afton; det vackra vädret, sällskapets munterhet; och kanske punschen också; hade gifvit mitt sinne en spänstighet, ett lif, som borde vara den ständiga följeslagafen af helsa; ungdom och frånvaron af alla så kallade verkliga sorger; och ändå är det sällan så. Emedlertid täflade vi i uppgörandet af de galmaste förslager för aftonens nöje; historier, infall, skratt och sång aflöste hvarandra; skuggorna blefvo: längre, bålen var tömd och ån gan deraf började alltför hörbart stiga åt hufvudet på de flesta; endast Arnold S. och jag kunde ännu kallas riktigt rediga, och utan afsked smögo vi oss bort ifrån de andra, som, skrattande och disputerande om hvarandra, j märkte vår rymning. (Forts-)