Aftonbladet – 15 december 1848, sida 1

NN a i aa en sak som inte inträffar många gånger unde en menniskoålder. Man skulle der bestämdt Jåta hälften afsin slägt omkomma i koleran, innan man beslöt sig att sätta en häst och karl i rörelse efter doktorn, för att rädda den andra hälften. Jag hade ingen utväg, min vrede var fullkomligt vanmäktig; den förb. Stinlisat jag har i all min dar haft en deciderad afsky för yllekjortlar och bondlunsor, och de landtliga skönbeternas klumpiga behag ha i mig aldrig funnit någon: beundrare, men denna Stinlisa — Åh! henne svor-jag i min förbittring ett evigt hat. Emellertid; hvad var att göra? Jag promenerade på gården åter och fram utan att komma till något beslut, och innan jag visste orI det af, förkunnade mig huspigan att supån var färdig, ty klockan var åtta; en timme derefI ter stängdes porten, nin onkel var redan fö sänkt i sömn, ehuru solen ännu stod klar på , himlen, hvarken han eller någon af hans, un-Å derhafvaude låto lura sig deraf, man ansåg det .li alla fall för natt, och jag Måste taga mitt -I parti och göra så med. 8) Då jag andra morgonen komin för att dricka kaffe; satt min onkel vid frukostbordet; han hade redan vatit åt sjön. för att vittja kat:lsorna och var lerig, våt och nedsmutsad ända ty lupp till knäna. Landtjunkare hafva alltid den förtjusande vanan att stiga mycket bittida upp is för att hinna smörja ned sig i god tid. n) Nå din sjusofvarelb — på landet får. man la alltid heta sjusofvare — Ändtligen kommer raldu då; der ligger nu den förrymda postväskan itlsom du var så orolig öfver. ; yHvad! utropade jag förtjust, är den åter18 I funnen ? de Jo, Annika, som kom bit med bär i går MM qväll, har bittat den på vägenx Var den redan här i går qväll, och inom gen menniska sade mig det, återtog jag med ne förundran: E så. Nej, jag kom inte att:underrätta dig derom, enjag glömde rent af bort alltsammans, sade et min onkel helt lugnt i det han bredde sig att lännu en smörgås. ara Jag uttryckte blott med en blick mot höjettden min ömkan och förvåning öfver en dylik a ilförsoffning, i det jag skyndsamt grep den tillner rättakomna postväskan och öppnade den. igt,! Nå!, fortfor min onkel, knackande spetsen