Aftonbladet – 15 december 1848, sida 1

vf missbelåtenhet, som i sanning var afskräckande. Du skulle då heldre läsa något svenskt voriginal af a b ec d, eller... Dig sjelf, afbröt hon skrattande. Ja, jag tror verkligen att jag skulle med tålamod mottaga hvad som helst, heldre än denna Doloriad,, som aldrig tager någon ända. Du känner väl det gamla ordspråket, att tous les genres sont bons hors les genres ennuieux, och denna är afgjordt odräglig. Det der anslog mig; jag beslöt att spela Augusta ett spratt och visa henne, att då hon trodde sig blifva nöjd med hvad som helst, kunde hon bli ännu mindre belåten än med Dolores, som hon aldrig läst. Jag föresatte mig att uppträda som författare till en daggdroppe, som Augusta uttrycker sig, och glädde mig redan åt hennes förtjusning, när hon skulle få se något annat i följetongen än romaner i fyra delar, och sedan hennes bedragna väntan. Men hvad skulle jag skrifva? Åh, derpå behöfde jag icke offra många tankar. Nu för tiden nedlåter man sig ej till fantasiens orimliga utflygter, utan man skrifver sanning; Ordet sanning är ju tidens valspråk, fast egenskapen är litet sällsynt. Min Stockholmsresav, tänkte jag — se der en resa så god som någon annan. Ett af dagens snillen har ju ittat sin resa ifrån Linköping till Berg. 1 1, det är ju tillåtet att i all ödmjukhet yimiterar, liksom damerna i småstäderna imitera Stockholmsdamernas elegans; om någon blir narrad deraf, lemnar jag derhän. Och således började jag helt ordentligt tänka, och den första tanken lydde...