Aftonbladet – 14 december 1848, sida 2

tTCKEL I DIOUCE (SLHUCIHISKA) JILCEIST SAHelt fOTCROEBRRe Denna sednare företeelse kan visserligen icke sägas endast bero på utspisningen, då mångfaldiga, från en fästningsfånges lif oskiljaktiga förhällanden, dertill bidraga, dock kan det artagas såsom säkert, att om utspisningen vore starkare, skulle inflammatoriska sjukdomar oftare förekomma. På ofvanstående grunder får underteckvad på det rögsta afstyrka en ytterligare minskning i utspisningsstaten vid fästningsfängelset på Långholmen, ned mindre icke arbetsordningen förändras, så att, under ett mera instängdt och stillasittande lefnadssätt, mindre konsumption af fångarnes kroppskrafler erfordras, eller en i samma grad fortfarande elter ännu mera ökad mortalitet skall bereda kongl. tyrelsen nya bekymmer. Bevis att ensamhetsfängelse är ett verksamt straff-medel. Såsom bevis derpå, att ensamhetsfängelse såsom straffmedel icke, såsom de kröppsligt affliktiva straffens anhängare ofta påstått, saknar en afskräckande egenskap, utan tvärtom i hög grad eger en sådan, jemte egenskapen att, rätt användt, moraliskt förbättra, må nämnas, alt en i Calmare länshäkte förvarad dräng, som för våld å sin fader blifvit dömd att, utom annan påföljd, straffas med 40 par spö, men genom Kongl. Maj:ts nåd fått spöstraffet förvandladt till ett års fängelse i ,ensamhetscell, och för sådant ändamål skulle afföras tilk Långholmen, sedermera förklarat sig icke vilja af denna nåd sig begagna, hvarföre anstalt blifvit fogad om spöstraffets verkställande. En allmän erfarenhet är äfven, att de fångar, som förvaras i de nya cellfängelserna, sälian klaga öfver sin dom, äfven då straffet varit hårdt, såsom spöslitande och schavottering 0. s. V., utan önska att ju förr desto heldre få undergå den, för att bli sin qvalfulla ensamhet qvitt. Deremot händer ofta i de gamla länsfängelserna, att de dömde, äfven då stråffet endast består i några dygns vatten och bröd, föra sig klagan genom alla instantier, utan ati skäl finnes, som till ändring i deras dom kan föranleda. Härtill kunna finnas hufvudsakligen tvenne orsaker, nemligen: dels att de dertill förledas af kamraterna i fängelset, deis ock, beklagligt nog, att fångvaktmästarnei de gamla länsoch stadshäktena stundom lära hafva för sed att, då fången till häktet medfört klädespersedlar eller andra saker af värde, söka förmå honom att öfverklaga domen, på det han må få sitta qvar så mycket längre, och under tiden sörja nog vaktmästarne derför alt hans kost blifver så knapp och -dålig, att fången, för att få mera eller bättre föda, måste för ett högst ringa pris aflåta hvad han har till fångvaktmästaren, som deraf drar en betydlig vinst. De från hufvudstadens häkten till strafffängelserna på Långholmen och å Norrmalm förde fångar hafva icke så sällan klagat häröfver. Sannt är väl, att man åt broilslingars utsago icke får gifva mycket vitsord, men det kunde kanske ej vara ur vägen, om Kongl. styrelsen öfver Fängelserne utfärdade ett cirkulär, hvilket stadgade, att fångar i ransakningshäktena icke få sälja sina tillhörigheter, utan att derom först sker anmälan hos Konungens befallningshafvande eller Polismyndigheten, som dervid efterfrågar och, om så behöfves, undersöker anledningen till en sådan önskan hos fången.: vi