Aftonbladet – 14 december 1848, sida 2

UdlillUC TITTA Bet at IATIADI, UVI på jestämd tid, kunde minskas, har t. f. biträlande läkaren derstädes, särskildt i afseende vå utspisningsstaten för fångar å Långholmen, ler numera äfven fästningsfångar förvaras, afsifvit nedanstående yttrande, hviiket afstyrker Il ytterligare minskning. Det egna är att nan, så snart det rörer fångvården och straffagarne, genast hör skrikas om Filantropir, vilket numera utgör en jargon icke blott hos nötståndarne till alla nyttiga reformer, utan, yvärr, äfven hos andra. Vår filantropi är minsann icke farlig; den står ännu med hasselkäppen i hand — — — Ordet betyder dock, åsom ofta är nämndt, menniskokärlek, och borde derföre icke uttalas med spefull ton. Hvad filantropin hittills kunnat uträtta, är sanska ringa: den har endast kunnat påpeka några af de grymmaste våldsamheter, som lagstiftande makten begått mot menniskans helisaste rättighet, den personliga friheten. Det var en period från år 1833 till år 1846, för hvilken hvarje hederligt sinnad icke kan annat än rodna på samhällets vägnar; då nemligen Försvarslöshetslagen florerade. Då, under denna period, såväl den gröfsta brottsling, som den hvilken aldrig gjort någon menniska förnär, såväl den som stal, som den som icke stal, grepos och insattes i fängelse, der de ofta under lifstiden kunde få försmäkta; så bör ej den, som har någon eftertanka, undra på, om hos den såkallade råa massan någon gång uppstod den tanken: det är en dumhet att icke stjäla, ty man lider lika straff. då man är ärligp. — På Långholmen, i Malmö och flerstädes har äfven funnits en och annan fånge, om hvilken man ej med visshet vetat hvad han brutit, orsaken hvarföre han kommit dit, eller hvarföre han skulle vara der. Man har väl sagt honom vara ditskickad som försvarslös, men att kunna utbekomma det utslag eller dokument, på grund hvaraf friheten blifvit honom beröfvad, har ofta icke varit så lätt. Ja, den som studerar vår fångvårds annaler skall vida snarare tro sig vara i Ryssland och läsa om Siberiens fångar, än i det sig så kallande lagbundna samhället Sverige. En vigtig önskan är derföre den, att den råa massan aldrig måtte kunna uppfatta hvad den lidit! Våra dramatiska författare kunna på ifrågavarande fält lätt erhålla ämnen för sina arbeten, och den försvarslöse har redan i en och annan följetong visat sig vara ett tacksamt materiel för en talangfull penna... Men den som vågar att uppträda mot denna lagstiftningsgrymhet, han kallas filantrop), nb. såsom spenamn. Vi bedja läsaren om förlåtelse för denna utflygt från ämnet och återvända till Utspisningsstaten för fångar å Långholmen: a) Vintren. För hela dagen erhåller hvarje fånge alla dagar: 1 lod smör, :y, kanna svagdricka, 4 lod salt, 2 K mjukt eller 4, hårdt bröd af råg eller !; råg och V, korn, samt för afton: 42 lod sammanmalt rågmjöl, hvaraf kokas gröt, som ätes utan mjölk eller annat så kalladt dopp; samt för öfrigt till middag: Söndag: 4 lod fläsk (icke benfritt), 4 lod grofsigtadt kornmjöl, 3 jumfrur ärter. Måndag och Thorsdag: 42 lod färskt kött (icke benfritt), s kappe potates, 3 lod kornmjöl, ,, kappe kålrötter. Tisdag och Fredag: 12 lod salt kött (ej benfritt), !v, kanna surkål, 4 jumfru ärter. Onsdag och Lördag: 8 lod strömming eller sill, , kappe potates, 2 lod fläsk, 2 jumfrur ärter, 4 lod kornmjöl. . b) Sommaren. För hela dagen samt för afton erhåller hvarje fånge lika som om vintren, men till middag: Söndag: 40 lod strömming eller sill, !s korngryn, 4 lod kornmjöl samt V, ben (till soppkokning). Måndag och Thorsdag: 42 lod färskt kött, 2 jumfrur ärter, 4 lod kornmjöl. Tisdag och Fredag: 12 lod salt kött, 4 lod korngryn, 2 lod kornmjöl. . . E Onsdag och Lördag: 4 lod fläsk, 3 jumfrur ärter, 1 lod kornmjöl. . . Korngryn och kornmjöl användes till soppkoknin-: gar; surkål gifves endast till förekommande af skjörbjuggssjukdomen, hvaraf fångarne tillförene mycket lidit. Rörande minskning häruti yttrar doktor Vincent Lundberg: i Vid öfverläggningen inom kongl. styrelsens öfver fängelser och arbets-inrättningar i riket i afseende på möjligheten, att utan skada för fångarne, till) någon del minska utspisningen vid fästningsfängelset på Långholmen, anhåller undertecknad få till protokollet sin mening bilägga. Undertecknad anser en sådan minskning i fångarnes kost ej kunna ske utan menligt inflytande på deras helsotillstånd och kroppskrafter, hvarvid jag såsom skäl får åberopa, dels det utlåtande oml orsakerna till den stora mortaliteten hos fästningsfångarne vid Långholmen, bilagdt till kongl. styrelsens protokoll den 5 Juni innevarande är, dels hufvudsakligen följande: 4:0 Utspisningsstaten på Långholmen snarare underän öfverstiger de stadgade staterna vid Stockholms norra korrektions-inrättning, liksom arbetsfängelserna i Norrköping, Götheborg och Malmö, oaktadt fångarne på förstnämnde ställe hufvudsakligen sysselsättas med ganska tungt arbete, stenhuggning, hvilket vinter och sommar förrättas ute i frial luften. Fångarne utgöras också till större delen afl medelålders ocb arbetsföra karlar, hvilka erfordra, till kroppens bibehållande, långt mera näringsmedel, än personer, som arbeta inne, särdeles då, såsom fallet är vid 3:ne af de ofvannämnda fängelserna, personalen utgöres af qvinnor. 2:0 Fästningsfångarne på Långholmen hafva och der innevarande år, med ännu oförändrad spisNA arbetsordning, decimerats i en så betydlig procent, att det fästat och måst fästa kongl styrelsens uppmärksamhet och att mått och steg blifvit vidtagna för att utröna orsakerna till denna ovanliga mortalitet. Till en ibland dessa, och äfven, en ganska he tydande, räknade jag knapp kost, jemnförelsevis med det fordrade arbetet, och jag fortfar ännu att vara af samma tanka. Såsom stöd för denna åsigt torde äfven här kunna åberopas: a) att flere af de fångar, som för arbetsförsummelse blifvit bestraffade med latkost, d. YV5: minskning till hälften af vanliga brödrationen, inom få dagar genem: mattighet varit urståndsatta att arbeta och flera gånger mast å sjukhuset intagas, då behandlingen inskränkt sig endast till erforderlig mat.