Aftonbladet – 13 december 1848, sida 1

ANNE skilda papper; men att sådana, som rörde politiken, måste sändas till spanska ambassadören 1 Madrid. Jolly anmärkte nu, att man hade all anledning tro, att de i förvar tagna papperen verkligen blifvit skickade till spanska ambassadören, och att detta lemnat tillfälle till en angifvelse med graverande omständigheter emot trenne kaptener vid spanska regementen, hvilka kort derefter blefvo arresterade i Barcellona, dömda af en krigsrätt och skjutna. De bevis, som förekommo, att ett förräderi från fransyska sidan här gjort sig till landtlangare åt Narvaez blodtörstiga tyranni, bestodo deruti, att spanska regeringens officiella tidning Heraldo, bestämdt yttrat, att man erhållit afskrift utaf några af de dokumenter, som anträffats hos konspiratörerne i Perpignan och blifvit anhållna af den fransyska polisen, äfvensom dessa dokumenter blifvit tryckta. Vidare hade krigsrättens rättegångshandling angående de tre kaptenerna innehållit om anledningen till deras arresterande, att man hos Escosura, äfvensom hos de andra, träffat klaven till en chiffer, med tillhjelp hvaraf konspiratörerne kunde brefvexla med hvarandra. Denna klaf hade blifvit öfverskickad till Spanien; med dess tillhjelp dechiffrerades flere förut oförklarliga skrifter och bref, som man fått tag uti; namnen på de tre kaptenerna blefvo kända, deras papper grepos, och de blefvo, såsom förut är nämndt, dömda till döden och afrättade. I domen föregafs äfven, att en centraljunta för konspirationen uppehöll sig på andra sidan gränsen. Ett annat factum, som hr Jolly framdrog, var följande. Ett antal af 69 militärer, som varit missnöjda och deserterat, hade biifvit förda ombord på ett fartyg för att transporteras till Havanna i Vestindien. När skeppet kommit ut på sjön, gjorde dessa 69 fångar myteri och bemäktigade sig fartyget, dock utan alt göra besättningen något annat ondt, än att de fordrade sin frihet och tvungo kaptenen att styra till en fransysk hamn, för att der blifva satta 1 land. Detta skedde äfven och de landstego vid Pauillac nära Bordeaux. Men knappt hade de hunnit i land, förr än de arresterades på kajtenens reqvisition hos den franska myndigbeten och togos ombord på ett i hamnen stationeradt örlogsfartyg, der de förblefvo i två månader, under hvilken tid franska regeringen syntes hafva ingenting afvetat. Emedlertid hade spanska regeringen fått kunskap om händelsen. Den skickade då ett litet krigsfartyg, som tog de 69 flyktingarne ombord och återförde dem till Santander, der de fleste blefvo dömda till galererna. Slutligen hade franska regeringen fått reda på saken och expedierat en order till Pauillac, att icke utlemna flyktingarna. Men olyckligtvis hade denna order kommit försten timma efter sedan det spanska fartyget ha de afseglat. Hr Jolly menade, att om dessa facta voro sanna, så satte de en fläck på franska regeringen, hvilken fläck han önskade kunna aftvås. Franska regeringen stode icke i samma förhållande till den spanska, som till andra regeringar. Man kunde icke hafva mycken sympati för en regering, hvars politik består i att förfölja, arrestera och skjuta ihjel dem, som äro af motsatta tänkesätt; och om man var skyldig denna regering den aktning, som vore nödvändig för att med densamma -bibehålla diplomatiska relationer, så behöfde man icke derföre göra sig. till medbrottsling åt en styrelse, som är fiende till alla fria folk och alla civiliserade regeringar. Både utrikes ministern Bastide och inrikes ministern Dufaure svarade på denna interpellation. Den förre sade, att han icke.haft annan befattning med den första af de nu nämnda sakerna, än att han skrifvit till sin kollega inrikesministern och bedt honom taga nödiga mått och steg för att hindra, att cj det fransyska området närmast gränsen måtte tjena tll utgångspunkt för komplotter. mot spanska regeringen, emedan sådant kunde åstadkomma en brytning med Spanien. I följd af inrikes ministerns ordres hade arresteringar egt rum, papper blifvit anhållna och skickade till Bastide. Dessa papper lågo ännu orörda i samma omslag, hvari han fått dem; man hade hos honom yrkat på att få taga kännedom af deras innehåll; men han hade ständigt vägrat det, och försäkrade detta på sin heder. Angående det sednare målet yttrade, sig icke Bastide; men sade, i afseende på Frankrikes allmänna polilik i förhållande till Spanien, att han ansåg sig böra följa den grundsats, som hans företrädare Lamartine nade proklamert, att icke hafva någon politik alls i afseende på Spanien. Inrikesministern Dufaure försvarade sig först med utt åberopa trenne depescher af Leåru Roliin, under let den sednare stått i spetsen för inrikes-departenentet, och hvaruti han anbefallt -de franska mynligheterna på gränsen, att med vaksamhet hindra IMa fiendtliga företag emot Spanien såsom en vänskapigt sinnad nation. Hr Dufåure androg derefter, att det vore positift sannt, att vapenförråder sammandrogos, ändamål för att agera mot spanska regeringen. Han ippläste härefter en skrifvelse till generalpoliskom