Aftonbladet – 12 december 1848, sida 2

och professor i Geneve, samt fungerade såsofn sådan i nära 20 år. Han utkastade planen till en federativ författning för Schweiz, som nu till en del har gått igenom. Guizot förmådde Rossi att begifva sig till Paris. Han blef först professor vid universitetet, derpå pär af Frank rike, samt var i lång tid Ludvig Filips förtrogne. Slutligen återvände han till sitt fädernesland, såsom franskt sändebud i Rom. Han bidrog kraftigt till Pius IX:s väljande till påfve, men blef: snart opopulär, emedan han nödgades handhafva Ludvig Filips politik 3 Italien. Efter februarirevolutionen kunde han således ej känna sig hågad att återvända till Frankrike. Han qvarblef såsom privatman Rom. Men påfven insåg att han med fördel kunde använda en sådan man som Rossi, hvilken med djupa politiska kunskaper och stor erfarenhed förenade en sällspord skarpsinnighet och klokhet, stor energi och kallblodighet. Efter åt skilliga hvälfningar och vexlingar i Rom blef han kallad att bekläda en ministerpost. Han grep saken an med mycken kraft; i sjelfva verket förvaltade han både inrikes-, justitieoch finansportföljerna på en gång. Hans hufvudsyfte var att ställa den påfliga styrelsen på en säker och ordnad fot, samt grundlägga folkets välstånd. Han yttrade kort före sin död till en af sina vänner: Min uppgift är att försvara påfven; först öfver mitt lik skall man kunna nå till honom. Detta har nu gått i fullbordan. Rossi var alltför trygg. Då han väntade ett utbrott mönstrade han offentligt, till nationalgardets harm, som sjelf ansåg sig kunna värna säkerheten, den militär, på hvars trohet han räknade, men som likväl svek honom i det afgörande ögonblicket. Han yttrade oförtänkt att han ville kufva den revolutionära andan; detta uppväckte stor förbittring emot honom. Ehuru på förhand varnad att fara för hans lif var å färde, begaf han sig, den dag som mordet skedde, till deputeradekammaren, åtföljd blott af en enda tjenare. Efter erhållen underrättelse om det på premierministern begångna mordet, fortsatte dock deputeradekammaren oafbrutet och ganska lugnt sina öfverläggningar, såsom om ingenting passerat. Flere af de främmande makternas sändebud lemnade genast salen. Den likgiltighet församlingen visade var upprörande. Ingen tänkte på att gripa mördaren. Ett ögonvittne gör en jemförelse mellan Rossis och Percevals mord, i det engelska parlamentet 1812, och säger att en större kontrast icke kunde tänkas än mellan dessa båda mordscener. Men det stannade icke länge vid likgiltighet. Om aftonen den 15 November drogo talrika folkhopar genom Roms gator och ropade: Välsignad vare handen, som förde den dolk, hvilken dödade Rossi! Den 16 tågade militär, nationalgarde, en stor massa menniskor, samt en deputation från representantkammaren till Quirinaln och fordrade: 1:o. Proklamerande af den italienska nationaliteten ; 2:0. Sammankallande af en konstituerande församling ; . i 3:0. Krigsrustningar, samt 2 4:0. Antagande af-den radikale Mamianis program, och en minister med denne man spetsen. Påfven kunde ej göra något väsendtligt mot-, stånd Han hade blott omkring 50 schweizare och några få andra soldater, som förblifvit honom trogna, till sitt försvar. Han mottog en deputation och lofvade en Galetti-minister, men folket var ej tillfreds dermed. Olyckligtvis lossades från schweizarnes sida några skott. Detta gaf signal till nya menniskomassors ankomst. Alla klasser voro nu i rörelse; man hade uppkastat barrikader och uppställt en kanon, riktad mot det påfliga palatset. Vid samma tid hade ett slags folkregering bildat sig i kafeen del bell Arti, med Sterbini, prinsen af Canino m. fl. i spetsen. Påfven måste slutligen, sedan det blifvit skjutet på palatset, och flera personer blifvit sårade å ömse sidor, gifva efter och antaga ministeren Mamiani. Schweizarne blefvo afväpnade. Ehuru påfven således måste uppfylla folkets önskningar, medgaf han dock icke att hans namn begagnades vid utfärdandet af regeringens akter. De romerska republikanerna prisa eftersegern den nye Brutus, och utropa ett lefve! för honom, samt ett dito för den italienska enheten och republiken. Afven på andra ställen i Italien, såsom i Livorno, uppstämmes segerjubel. Märkeligt är att de påfven hittills så trogna Trasteverinerne icke rest sig för honom; han hade litat på dem, men de lade armarna i kors och — välsignade honom. Sjelfya Cicerovachio ryckte på axlarna när man talade om påfvens bekymmersamma ställning och anslöt sig till tingens nya ordning. Skall man således döma efter sinnesstämningen i Rom, så skulle Rossi, såsom konstitutionel minister, ej länge kunnat hålla sig uppe emot den allmänna opinionen. KONGL. TEATERN OCH ITALIENSKA OPERASÄLLSKAPET. Hr Julius Gönther har anhållit om rum i Aftonbladet för nedanstående skrift: