Aftonbladet – 12 december 1848, sida 1

att aldrig frångå, men det kan dock finna: omständigheter som... som... underlöjtnanten förstår mig... adjöl Men majoren ? frågade ynglingen, dröjande. Har icke jag sagt att jag tror er vara sjuk, och då är ni sjuk, antingen ni är det eller icke. . Efter att, med en sjelfförnöjd mine, hafva uttalat denna fras, som jag högeligen tviflar skulle hålla stånd inför den: sundare logiken, gick öfversten vidare och ynglingen skyndade allt hvad han kunde att rapportera sin iråkade sjukdom och sedan ati intaga, icke sängen, men kärran. Under det öfversten utförde denna menskliga handling, hade ej heller tjenstgörande majoren varit overksam, fastän i en alldeles motsatt anda. Då han kommit till Lunsinge kompani, hvilket, under kompanichefens sjukdom, kommenderades af den förhatlige löjtnant H......., hade han, som vanligt, ofantligt mycket att anmärka På de gymnastiska böjningar och vridningar, med. hvilka det arma manskapet nu som bäst plågades på morgonqvisten. Jag vet, djefvulen ete. etc, icke huru löjtnanten instruerar), ropade han i vredesmode. pHär stå de sakramenskade bulvanerna så styfva som humlestänger, allihop, och detta kan icke vara annat än instruktörens fel; kom ihåg detta, löjtnant H., Något af denna styfhet får väl äfven tillskrifvas det styfva arbete, hvaruti de, som bönder betraktade, blifvit uppfödda, liksom