Aftonbladet – 11 december 1848, sida 2

Vidare besvära herr majoren med någon anållan, sade han med gnistrande öga, men jag går nu att skrifva min afskedsansökan, som på ögonblicket skall inlemmas till regementschefen., Obegripligt gerna för mig! hånskrattade majoren. Sådane der unga, lipande munsjörer växa på hvar buske, och slåss om en vakans värre än hundar om ett ben. Jag skall för kamraterna berätta den vackra liknelsen, sade ynglingen, i det han vände sig om och gick ut. I dag menar jag att sjelfvaste djefvuln har farit i alla menniskor,, mumlade majoren, i det han satte på sig värjan, och mina oxar, mina sköna oxar sedan! Man kan ju bli alldeles rasande. Men vänta baral Kompanierna hade nu, efter slutad morgonbön, i hvilken majoren så fromt deltagit, utryckt på fältet, för alt, till en början, öfvas i denna förtraffliga gymnastik, så ypperligt passande för en styflemmad och lunsig bondsoldat, och tjenstgörande majoren lemnade i detsamma sitt tält för att uppsöka chefen, som redan begifvit sig ut och promenerade i bataljonsluckan. . Den lilla, spinkiga öfversten, som, pa den tiden han var nykommen, af löjtnant H. blifvit döpt till Friedlitz Ladugårdsgärdkanskywg hade föga förändrat sig sedan läsaren sist såg honom i utkastet om den nya öfverstenp. Endast håret hade blifvit temligen gråsprängdt vid tinningarna, liksom nosen hade grånat på den stora, feta rapphönshunden, som ännu alltjemt, morrande, följde sin herre och mästare. På öfverstens mer än vanligt vresiga ansigte, kunde man ,se att äfven han denna morgon måste hafva blifvil förargad, Händelsen lärer hafva varit den, att hans betjent, af oaktsamhet, kommit att alldeles förderfva en pluton af dessa så kära tennsoldater, med hvilka han (öfversten) flitigt manövrerade under sina lediga stunder. Den olycklige betjenten hade dertill i första förskräckelsen förklarat sig vilja köpa alldeles likadana soldater