Aftonbladet – 11 december 1848, sida 2

tom bevisa, att lägerklockan slog fem, då jag itanför tältet mötte herr majorens utskickade. Nå, så Gud innerligen evigt etc. etc., jag närker att löjtnanten partoul vill i arresbt,! öt majoren, med hvars tillkonstlade lugn det! wu åter var alldeles förbi, kanske af den orak, att de sköna afsomnade oxarna ånyo fram-l ställde sig för hans själ. Jag skall, satan kredense mitt hjerteblod, lära löjtnanten att reta lifvet ur folk. Löjtnanten går på eviga fläcken i arrest; marsch l Jag går, sade löjtnanten, utan att majoren behöfver kommendera mig som en skolpojke. Men efter arrestens slut ämnar jag fråga majoren hvad det egentligen var, som majoren nyss menade. Kom ihåg deti Derefter vände han sig om och gick. Den der uppkäftiga, sviskonbarkade slynseln är ändå den värsta besten jag har att dragas med,, mumlade majoren och skar tänderna; men vänta bara, jag skall väl taga hunden ur honom innan han blir många dagar äldre. Jag har åtskilliga gäss oplåckade med honom, både i och utom tjensten. Förbannadt dumt var det ändå att jag lät den der halfva hotelsen undslippa mig, men det betyder ingenting; jag säger helt simpelt att det var lögn, och hvart vill han väl då komma?? Under det tjenstgörande majoren fattade detta värdiga beslut, inträdde en ung underlöjtnant med rödgråtna ögon och högst sorgset utseende. Kompanierna uppstämde i detsamma sin morgonpsalm derutanför. Med en grof ed, som på ett skärande sätt blandade sig med den fromma sångens ljud, frågade majoren den inträdande hvad han ville. Ynglingen försökte att tala, men rösten qväfdes af snyftningar. Är herrn alldeles rent förbannad, som kommer in till mig och piper! Och herrn vill ändå bära uniform; fy sju attan tusan etc. — Tala genast, herre, eller gå och tag en kjortel på sig ochtjut sedan med marketenterskorna bakom linien! Tala, säger jag! Jag skulle ödmjukast anhålla om en dags